Novemberångesten

Krafs krafs, riv riv. Det här är det tredje inlägget jag börjar skriva de senaste dagarna, och vi får väl se om det här blir publicerat, eller om vi landar på några rader som sen ligger sparat som utkast. Det första påbörjade jag i något slags ambition att försöka förklara vad det är som pågår i kroppen och själen, men jag vet ju inte, och dessutom slog jag på första avsnittet av "36 dagar som hemlös" på Svt play när jag började skriva och då kändes allt, exakt allt, så futtigt. Vad är det som är så himla jobbigt liksom. Inget, i jämförelse med någon som levt 20 år på gatan och inte ens vet var han ska gå på toaletten. Såklart. Men jag har aldrig varit hemlös, jag vet ju bara att jag kan må bättre än jag gör nu, och då blir det nu jag befinner mig i jobbigt. 
 
Det jag ser är att varje november glesar allting ut. Jag har en femårsdagbok och nu är jag på fjärde året och när det oftast är fulltecknat de flesta dagar, är det återkommande tomt i november. Så blev det också i år. Jag skriver inte, jag backar. På instagram nästan tvingar jag mig själv att publicera grejer, för det är det jag gör, och då är det normalt. Jag försöker tvinga fram det normala och tvinga bort att det egentligen gör för ont. Krafs. Riv. 
 
Min blogg och mitt instagramkonto är öppet och jag vacklar ofta kring huruvida det är bra eller dåligt, eftersom jag vet att mina elever hittar mig, men de är inte målgruppen och jag kan inte anpassa mig efter att de ser. Jag kan inte censurera. Jag vill inte heller. Liksom jag för kampen för acceptans av min kropp och mitt utseende genom att publicera det precis som det är, för jag väl i någon mån samma kamp med mitt psyke. 
 
Tyvärr tycker jag fortfarande att det är så oändligt mycket fulare än mitt ansikte och gropiga kropp. Jag vill inte tycka det, jag tycker inte att någon annan som kämpar med själen ska känna någon som helst skam, och ändå skäms jag livet ur mig. För vad är det som är så himla jobbigt? 
 
Krafs, krafs, riv, riv. Ångest. 

Stargazer

I stunder när jag blir bitter över min förra förlossning kan jag gräma mig över himla ungen som lade sig med näsan opp. Han har liksom inte varit särskilt på tvären sen dess, snarare tvärtom. Sen hörde jag ett avsnitt av Förlossningspodden nyligen, där en kvinna berättade att henne bebis legat likadant (men hon fick ut hen ändå) och att hon hört att i USA kallar man bebisar som ligger så för stargazers, och då föll allt liksom i linje. För det är ju sån han är. 
 
Stargazer - svensk översättning: dagdrömmare, astronom, stjärnkikare 
 
Och nu är han 2, TVÅ, år. Fattar ni? 
 
BB-skrutt. 
 
Börjat-le-skrutt. 
 
Bebis-skrutt. 
 
Blodpuddings-skrutt. 
 
Borsta-tänderna-skrutt.
 
Borta-på-resa-skrutt. 
 
Bro-skrutt på sin andra födelsedag den 27 maj 2018. Fotokredd till Sofie. <3
 
Ja jävlar vad fort det gått. Men jag ångrar inget. För jag har njutit, älskat och våndats genom allt. Det finns inte en dag jag inte tittar på honom och baxnar över att han är min. Skitungen, snorungen, envisa unge! En perfekt välmixad mix av mig och Anders; mina fötter fast med Anders snedsteg, Anders lockar i mitt ljusa hår, mina svarta ögonfransar längs med Anders ögonform och så vidare. 
 
Och så de blåaste blå ögonen som ingen av oss har. Som bara är hans. Fästa i det blå. Eller i fjärran.
 
Stargazing. 

Hinna hann hunnit

Ett annat tillfälle folk, i det här fallet jag, hinner blogga, är när de sitter i en bil och varken kör sagda bil eller håll koll på ett barn. Passagerarsätet ftw! 


Det jag konstaterar är att det där hjärtsnörpet som snörpte när vi var på väg till Östergötland och hemtrakterna, snörper även nu när vi ska lämna. Jag vet ju inte om jag "hinner" hit något mer. 

För övrigt har jag sen gårdagens inlägg och även i livet tidigare konstaterat att det där med att en inte hinner saker, oftast inte är sant. Jag skulle ju hinna en hel massa saker jag vill/behöver om jag bara slutade med annat. Ni vet de där tusen miljarder sakerna en gör utan att tänka på det. Kanske ska jag tänka på vad de är, och om en kan korta ner något i förmån för något annat. 

Åh flum! 

Men så blir det i en bil på östgötska slätten. Nu måste jag titta på den innan den försvinner ur mitt liv för denna gång. 


Gårdagens kvällspromenad på min barndoms stigar.