I samma spår med samma sår

Det har gått två veckor och jag är ett helt år äldre. Tänk, ena dagen en fräsch och pigg 33-åring och nästa en lastgammal 34-åring. Nej, inget är väl annorlunda. Förutom att på den här sidan födelsedagen har vi äntligen bokat klart resan, och det är så skönt. Skönt att ha tagit beslut, att ha allting klart. Jag återkommer om detaljerna! 
 
Det har varit två tysta veckor, efter att ha haft så mycket att säga ett par veckor innan dess, och det är märkligt hur fort det svänger. Hur snabbt kranen kan stängas av. Är det så enkelt som att det inte var någon skrivarkurs de senaste två torsdagarna? För då var jag ju inte tvungen att skriva något, och så bara: har inte skrivit något. Alls. Har jag tid att skriva uppgiften den här veckan? Nej. Åh, mitt fantastiska fem-i-tolv-liv. "Alla andra" kommer ha otroligt genomarbetade texter till på torsdag och jag kommer ha... inte det. 
 
Min psykolog rekommenderade för några veckor sen en bok som jag visste att jag hört om tidigare, och det lät som en bok för mig, så jag reserverade den på bibblan och fick den nu i veckan. Att leva ett liv, inte vinna ett krig. När jag kommit hem tog jag upp den, höll i den, en ganska liten grön-ish bok med en säl på framsidan. Och jag läste baksidan och jag öppnade till inledningen och jag hade en bestämd känsla av att jag hållit i den boken förut. Den handlar om acceptans, det där jag har så svårt för. Sen slog det mig, och jag tänkte, det är väl inte möjligt, när gavs den ut egentligen, 2007, okej. Då är det den. 
 
För 10 år sen gick jag i samtal på Stadsmissionen i Linköping, hos my man Christer som jag kallade honom, och han gav mig samma bok att läsa. Jag minns att jag fräste: "Är det nån himla självhjälpsbok, för det tänker jag INTE läsa". "Nej, det är det inte, läs den", sa han. På baksidan stod det att det var en självhjälpsbok så jag vägrade förstås läsa den, som den mycket mogna 22-24-åring jag var. Men jag bläddrade i den. 
 
Jag återkommer nu hela tiden till att allt är samma, att grundproblematiken är densamma, att inget hänt, att jag inte kommit någonvart, trots att livet är något helt annat. Jag får samma bok i mina händer idag som jag fick för 10 år sen (vilket kanske inte är så konstigt eftersom jag vägrade läsa den då - ha!). Det är så lätt att fastna där, att ge upp, men jag vill inte det. Inte den här gången. Jag måste vidare nu, jag måste lära mig.