Stargazer

I stunder när jag blir bitter över min förra förlossning kan jag gräma mig över himla ungen som lade sig med näsan opp. Han har liksom inte varit särskilt på tvären sen dess, snarare tvärtom. Sen hörde jag ett avsnitt av Förlossningspodden nyligen, där en kvinna berättade att henne bebis legat likadant (men hon fick ut hen ändå) och att hon hört att i USA kallar man bebisar som ligger så för stargazers, och då föll allt liksom i linje. För det är ju sån han är. 
 
Stargazer - svensk översättning: dagdrömmare, astronom, stjärnkikare 
 
Och nu är han 2, TVÅ, år. Fattar ni? 
 
BB-skrutt. 
 
Börjat-le-skrutt. 
 
Bebis-skrutt. 
 
Blodpuddings-skrutt. 
 
Borsta-tänderna-skrutt.
 
Borta-på-resa-skrutt. 
 
Bro-skrutt på sin andra födelsedag den 27 maj 2018. Fotokredd till Sofie. <3
 
Ja jävlar vad fort det gått. Men jag ångrar inget. För jag har njutit, älskat och våndats genom allt. Det finns inte en dag jag inte tittar på honom och baxnar över att han är min. Skitungen, snorungen, envisa unge! En perfekt välmixad mix av mig och Anders; mina fötter fast med Anders snedsteg, Anders lockar i mitt ljusa hår, mina svarta ögonfransar längs med Anders ögonform och så vidare. 
 
Och så de blåaste blå ögonen som ingen av oss har. Som bara är hans. Fästa i det blå. Eller i fjärran.
 
Stargazing. 

Hinna hann hunnit

Ett annat tillfälle folk, i det här fallet jag, hinner blogga, är när de sitter i en bil och varken kör sagda bil eller håll koll på ett barn. Passagerarsätet ftw! 


Det jag konstaterar är att det där hjärtsnörpet som snörpte när vi var på väg till Östergötland och hemtrakterna, snörper även nu när vi ska lämna. Jag vet ju inte om jag "hinner" hit något mer. 

För övrigt har jag sen gårdagens inlägg och även i livet tidigare konstaterat att det där med att en inte hinner saker, oftast inte är sant. Jag skulle ju hinna en hel massa saker jag vill/behöver om jag bara slutade med annat. Ni vet de där tusen miljarder sakerna en gör utan att tänka på det. Kanske ska jag tänka på vad de är, och om en kan korta ner något i förmån för något annat. 

Åh flum! 

Men så blir det i en bil på östgötska slätten. Nu måste jag titta på den innan den försvinner ur mitt liv för denna gång. 


Gårdagens kvällspromenad på min barndoms stigar.

X2000

Hoho! Åker icke buss, åker tåg! Just nu har jag en sovande, svettig ettåring i famnen och en full blåsa. Tåget står still utanför Norpan för att nån hänger på spåret. Jävla sätt. Jag hoppas bara att det inte är någon som skadat sig osv. Svetten för övrigt; Bo svettas mängder när han somnar oavsett klädsel, temperatur och grad av kroppskontakt. Är det normalt? 


Hjärtat är lite i uppror inför ankomsten/hemkomsten, som det ju är i sprängande sommargrönska och när en ska gå gator en gick som barn tillsammans med sitt eget barn. Förstår ni vad jag menar? 

Det värker också för en annan liten gosse än min egen. Och det bara måste måste måste gå bra. 

Jag avslutar med lite bilder från världens vackraste kvällspromenad igår - där kan vi prata hjärtsnörp!