SKRIVARKURS - Uppgift 1

Okej, såhär tänkte jag, att eftersom hela EN person ville att jag skulle publicera vad jag skriver på min älskade kurs (tack Alex <3), så har jag ett upplägg uttänkt. Skrivarkursen går till på så vis att vi till varje vecka ska skriva en uppgift, och läsa förra veckans uppgift som de andra skrivit. Jag har ikväll alltså lämnat in min andra uppgift, och fått respons på min första. Jag tänker att jag publicerar allt eftersom jag får respons och vad den är.  
 
Första uppgiften var en kort instruktion: skriv en text som är kall eller varm. 

Det kändes fortfarande som om fittan hängde nere vid knäna, konstaterade hon med en suck och tittade ut på himlen som rodnande förberedde sig på ny dag. Med lite god vilja kunde hon föreställa sig att brisen som fläktade in genom balkongdörren faktiskt svalkade. Försiktigt rättade hon till bindan stor som en blöja i de landstingssponsrade nättrosorna; hon ville inte vara med om gårdagens trauma, där hon råkat dra loss en tuss könshår som fastnat i klistret på den enorma bindan, en gång till. Helvete, vad stora de var, de där bindorna. Skulle hon åkt på resa kunde hon använt en av dem som nackstöd på flyget. Det var i alla fall redan tillräckligt mycket värk och smärta därnere, än att hon skulle åsamka någon ytterligare genom ovarsam hantering. En visste dock inte riktigt innan vad som skulle göra ont såhär post-bebisgenomvagina. Hennes tankar hade gått så långt som att det skulle göra ont att trycka ut ungen, och att hon skulle vara trött efteråt; det sades ju trots allt att det var som att springa ett maraton, det här med att föda barn. Att hon skulle behöva smärtstillande för att kunna bajsa utelämnade de dock på föräldrakursen hos mödravården.

    Hon hörde fläkten brumma inne i sovrummet och kom ihåg varför hon överhuvudtaget rest sig ur sängen, det skedde nämligen inte utan ansträngning. Längst ner i frysen lyckades hon gräva fram en sista genomfrusen flaska. Hon slängde in den som tinat och placerade den frusna framför den lilla bordsfläkten på nattduksbordet när hon smugit tillbaka in i sovrummet. Hon fnös. Hur var det ens möjligt att en sån löjlig liten ursäkt till fläkt var det enda de hade att kyla ner sig med? Hur kunde de inte ha kastat sig ut på nätet och klickat hem en riktig värsting när möjlighet fortfarande fanns, de visste ju att hon skulle vara höggravid på sommaren? Bara det faktumet krävde sin fläkt, och den sommaren de nu befann sig i var inte en vanlig sommar. Den var ett inferno. Den var minst 27 konstanta grader i lägenheten, alla fönster öppna och vada runt i smuts och torkade blad som obönhörligt blåste in genom redan nämnda fönster. Halva Sveriges skogar brann med samma intensitet hennes slidöppning gjort när bebisens huvud envisats med att stå i genomskärning värk efter värk, och det hade känts lika tröstlöst att krysta ut honom som det var att skälla på de som grillade på stranden trots eldningsförbudet. Ut kom han ändå till slut. Snippetiklipp. Det stod i journalen att det bara var ett, men det var det inte, det var två. Hon hade definitivt känt två. Än hade hon inte vågat titta på det bultande, svullna, men så hade det bara gått några dagar sen det utnyttjats till sin fulla kapacitet och mer därtill.

     Han låg i babynestet i sängen, bredvid det trassel av mörkt hår, skägg och lång kropp som var hennes man. Han var så liten, bebisen. Yttepytte. Yttepyttemun på ett yttepytte ansikte, yttepyttetår som krökte sig på en yttepyttefot och yttepyttefingrar som kramade hennes eget finger lika reflexmässigt som hon älskade honom. Så fort hans första skrik ekade i världen, så fort rummet på nionde våningen fylldes av den där fuktiga luften som bara skapas av ångande varm bebis, fostervatten och blod, älskade hon honom. Skogsbränderna skulle släckas, det orimligt starka hatet gentemot denna sommar likaså, men den eld som tänts i hennes bröst i och med hans ankomst hade bara börjat pyra.

Och jag kanske var så nervös inför att få respons att jag blockade ut det jag behöver jobba på, men det enda jag minns var att kursledaren sa att hon fattade visserligen att de två olika sidorna av värme som jag försökte porträttera fanns med, men att hon ändå kände sig sviken när hon kom till slutet för att det blev för gulligt. Hon tyckte att jag skulle stryka den sista bisatsen och bara avsluta med "Skogsbränderna skulle släckas, det orimligt starka hatet gentemot denna sommar likaså." Helt enkelt för att en fattar den där kärleken ändå. I övrigt tyckte de att den var bra och rolig, och det tackar en ju för. Bra och rolig, allt jag vill vara! Vad tycker ni? 

Till den här veckan skulle vi ge liv åt en karaktär, och till nästa gång (som tyvärr är om tre veckor) ska vi beskriva en karaktär som går från ett känsloläge till ett annat, och vet ni att torsdag är min nya favvodag på veckan för att det är så KUL. 

Toaselfie på en av de minimala toaletterna i kurslokalen. Ville fånga hur långt hår jag fått - kolla vad långt! Det mår ju sisådär, men kolla vad långt!