Picking battles

Helt ärligt kände jag väldigt lite för mitt yrke mot slutet av våren. Jag avslutade arbetet med alla nationella prov (well, typ) och gick på 3 veckors frånvaro och förstod att det var jobbet som gjort så ont den här gången. Att det var ensam med två barn förra gången. Att den ultimata tillvaron är att vara bara familjen, och gärna hemma. No shit Sherlock. Kanske är det den ultimata tillvaron i några veckor, när barnen är såhär små, men jag ville bara stanna i det. Här är den ju - lösningen! Och då blev jobbet där jag inte ville vara. "Hur får vi till den lösningen? Hur kan vi vara hemma, JÄMT?!" Drömma går ju. Eller downsiza å det grövsta.

(null)

(null)
Exempel på "downsize" när en är vit, priviligerad medelklass: inte lägga 10 lax på en gravidfotografering. 
 
När jag kom tillbaka i juni och fick träffa lite elever i mer avslappnade sammanhang, när jag fick sitta på möten och tycka saker, för att jag faktiskt bryr mig (eller för att jag inte kan hålla käft när andra "tycker fel", vem vet), kröp det tillbaka. Det ÄR ju kul. Jag tycker ju om det. 
 
Bristen på organisation kring sommarskolan har sedan återigen försökt döda min lust att vara lärare. Jag känner inte att jag vill göra något åt det, jag känner inte att jag orkar bry mig, jag känner inte att jag vill ta den fighten. Och kanske behöver jag inte ta just den, kanske ska jag spara min energi till de fighter hösten lär bjuda på. 
 
Kanske är det just det som är hemligheten till att överhuvudtaget kunna fortsätta.