Avslut på ett inlägg från april

Vad tunnhudad en blir när en är stressad och trött. Tunnhudad och ineffektiv! Jag tuggar mig igenom kurslitteratur och rättningshögar som ska avverkas i en aldrig sinande ström, och när kraften envisas med att svika känns det tungt. 
 
Men så tänker jag på att jag var hos läkaren idag, och att det var ungefär två år sen jag träffade henne första gången full med magkatarr och huvudvärk och sömnlöshet. Det är inget fysiskt fel på dig, sa hon. Varför gör det då så ont? sa jag. 
 
Jag sover fortfarande knäppt, får fortfarande magkatarr med ojämna mellanrum och blixthuvudvärk var vårens stora åkomma.
 
Men det gör inte ont längre. 

Ze babies och ze party

I lördags var jag och Anders inbjudna till fröken Karin Kellanders 30-årsfest. Vi lärde känna varandra på gymnasiet, och ända sen dess har hon med jämna mellanrum bjudit in till jättehärliga fester: sommarfest, hattfest och mer sommarfester. 
 
Senast hon bjöd in till sommarfest var för tre år sen och det var många bekanta ansikten både sen dess och sen tidigare fester, med tillägg av vännerna hon lärt känna i sin musikalkör i Stockholm och alla människor to be. En märker att en är i barnafödande ålder när runt 10% av en så stor fest är gravida. 
 
Så egentligen vet jag inte varför jag reagerade, men jag gjorde det. Och så tänkte jag på resten av vårt gymnasiegäng och hur två av dem faktiskt redan ynglat av sig. Att det kanske inte är så redan eftersom vi fyller 30 i år, men att det ändå var alldeles nyss vi följdes åt när vi knatade från Folkuniversitetet till Birgittaskolan för att äckla oss igenom ännu en skollunch, och att det är något himla fint i att vi fortfarande följs åt på något vis. 
 
Ynglen: 
Chessies Henry april 2014. 
 
Juppes Connie juli 2015. 

I alla fall, festen!
 
En sagolik festplats i Borghamn och en sagolik dag lyckades hon pricka in, fröken Kellander. 
 
 
Det var mycket sång, mat, fina tal och fint sällskap (alltså att jag satt mellan en ortopedingenjör och en bonde..? Så kul!), och som alltid avslutades festen med grogg & dans. Snälla mamma Spättan agerade chaufför, och vackra, vackra Östergötland såg ungefär likadant ut som på bilderna när vi rullade hem mellan klockan 3 och 4 på morgonen. 
 
Tyvärr blev klockan nästan lika mycket innan jag lyckades komma ihåg att få en bild med födelsedagsbarnet, så resultatet blev.. tveksamt. 

En suddig filur

Nu är jag vaken sådär sent igen. Dock ska jag ju vända dygnet åt exakt detta håll så jag kan alltid skylla på det, och det vore bra skönt att slippa hela vakna klockan 4 på morgonen-grejen de första nätterna. Nu går det dessutom att hitta ännu mer i min lilla medicinlåda som hjälper en att sova, så jag är icke nervös för just det. Däremot brukar det bli mindre skoj när en kommer tillbaka. 
 
Min absoluta hat-gång jag kom tillbaka från USA var när David skulle bo hos mig till och från under sommaren, och jag bad honom hämta mig vid stationen eftersom jag hade både min och Sofies väska med mig hem, och han kunde minsann inte det för han skulle vakta en hund. När jag således hade släpat två stora resväskor från resecentrum i Linköping och hela vägen hem till Norgegatan, låg han självklart på min säng och latade sig. Den där hunden ska vi inte prata om sen; han tog med den hem och den gnällskällde och jag behövde sova. Sen hade han en klocka som pratade varje timme, blåste sönder min hårfön för han tyckte om att föna sig själv när han satt på toa och var allmänt som David är. Till hans försvar vill jag dock minnas att han lagade hamburgare åt mig. Synd bara att det krävdes en hela sjurätters på Operakällaren för att ta igen alla poäng han förlorade de där två dagarna.
 
David - en suddig filur. 
 
Idag har jag "härjat runt" (valfri tolkning). Denna galenskap innebar ett par ärenden på stan, ett ärende på skolan och sen middag hos Malin i Kärrtorp. Det senaste var utan tvekan min favoritaktivitet, eftersom allt annat gav mig huvudvärk. <3