Jag är åtminstone (återigen) återfuktad

Nu när vi tror och hoppas av hela våra hjärtan att allt är över, samt gått igenom några rör vätskeersättning, tar jag tillfället (dvs de sovande barnen) i akt att fortsätta det som är det dahlströmska julevangeliet 2018. Ni kanske minns hur jag för exakt en vecka sen skrev att eftersom ingen av oss andra hade blivit sjuka än, så borde vi ha klarat oss från Bos magsjuka? Tillåt mig att skratta rått. Eller varsågoda att skratta åt mig för all del. 
 
Den sista lugna stunden; mammi läser tidning mellan sina sovande barn och pappi glor på mobilen.
Vi vaknade alla glada i hågen julaftons morgon, mamman extra glad eftersom jag enligt tradition fick krypa ner igen (julaftonstradition tror ni, nej nej, d a g l i g hos farmor & farfar). Någon gång medan jag snusade mina extra 1.5-2 timmar började Anders gå på toa. Sen slutade han inte. Vid lunchtid spydde han och så var det med det. Pappan magsjuk och sängliggandes hela julafton. När tomten kom vandrade han ut likt ett grådassigt spöke och tog emot kalsonger och strumpor i fantastiskt sköna material samt en fotobok som spann över hela hans vuxna liv. Sen försvann han igen. 
 
Julaftons morgon.
Bo var svag efter sin tvådygnare, och hade ingen särskild aptit men lagom till julafton hade den nästan återhämtat sig och han blev således piggare. Någonstans tisdag eftermiddag-kväll insåg vi att han var förstoppad av den enkla anledningen att han sa att han hade ont i magen och ville bajsa men inte gjorde det. Det följande dygnet utspelade sig upprepade tårfyllda scener på pottan och mammahjärtat höll på att gå i bitar innan vi med hjälp av microlax lyckades förlösa min sons cementintagna rumpa.  
Inte långt efter fick jag ont i magen och det var därmed min tur att inleda en intensiv relation med lilla toan och städhinken. En stund innan jag tömde mitt bukinnehåll för sista gången vid 5-hugget följande morgon, började även stackars farmor Gun. Vi befinner oss nu alltså på torsdagsmorgonen och vi skulle flyga hem på eftermiddagen, vilket vi också gjorde. Men det var med nöd och näppe, jag skulle vilja säga en prövning av bibliska mått. 
 
Precis innan vi skulle sätta oss i bilen och bli körda till flygplatsen tittade Anders på mig och flinade: Vilken jävla flopp, sa han. Och ja, verkligen. Men Bo hade en jättefin jul med tomte och julklappar (TÅG! sa han till tomten så fort han klev innanför dörrn) och snö och allt. Det får vi inte glömma. 
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
Om det var veckan innan jul eller veckan före det som jag pratade med min goda vän Juckis om att det var kämpigt med psyket, att jag åldrats och numera ser ut som en gammal bulldogg, dvs att allt var allmänt jobbigt, minns jag inte, men jag minns att jag berättade om min adventskalender fullproppad med beauty och hudvård från Skincity som skänkte mig lite glädje mitt upp i allt och torrt konstaterade: Jag är åtminstone återfuktad. Och det är väl där jag är än. Lite skakis, men åtminstone återfuktad. Återigen.