Det är så sjukt

Jag har alltså ett utkast till inlägg som påbörjades förra torsdagen, och som jag skrivit på bitvis kanske 4-5 gånger utan att det blir klart. Det är inte ens särskilt intressant, men jag vill ändå skriva klart och det tycks mig vara en omöjlighet. Bloggandet. En nu såhär i efterhand uppenbarligen naiv del av mig trodde att jag skulle ha tid att "greja" de senaste dagarna när vi varit hos jordens mest engagerade mormor, men tji fick jag! Mina juveler krävde sin egnavuxen ända fram till läggdags och så var det med det. Min stackars lilla tygpåse med garner till mormorsrutorna jag håller på med, låg där och hånade mig i soffan medan Allan försökte skrika hål i huvudet på mig, eller luras med att somna. Och det är klart att det är mest synd om honom som är så förtvivlad att han måste skrika, men lite synd om mig var det också. 

Anywho! Några rafflande rapporter blev det inte i alla fall. Just nu sitter jag på en bänk på Biblioteksgatan och väntar på Jessica och Ella som fortfarande är inne på butik, och Allan sover i vagnen. När de kommer ut hoppas jag innerligt att nästa stopp är ett där en kan äta och inte blir hatad på pga barnvagn (lite den feelingen inne i redan nämnda butik då den var full med fölk). 

Jessica är uppe från Göteborg för den magiska konserten vi var på igår, samt lite så kallad egentid. Det är väl den som pågår i detta nu. Om konserten kan jag inte säga så mycket mer än all hail queen Seinabo Sey. Jä-hävlar vad hon kan sjunga. 

(null)
En mycket otydlig bild på drottningen där i mitten. 

(null)
Allan fick gullig present av tant Jessica. 

(null)
Och massa gos såklart! 

När hinner folk blogga?

Jag har två lägen tycks det mig och de är 1: buss 517 och 30 minuter lång bussfärd till jobbet, 2: när mitt barn sover i min famn. Vad jag gör andra gånger mitt barn sover men inte i min famn eller hänger ute med sin pappa, det vet ingen. Tusen miljarder olika grejer som en gör utan att tänka på dem. 


Nu är det tredje platsen jag skriver det här inlägget på; först i soffan med min son i famnen, sen strax utanför ytterdörren när jag väntade på mutti till kvällspromenaden och nu ligger jag i sängen bredvid snygg man 1 & 2. Jag har glott på instagram och påbörjat något sorts quest att var jobbig på insta-stories det närmsta dygnet. Det känns som att jag kommer lyckas! 

Så när hinner folk blogga? 

Ja, "folk" gör väl inte det, de som verkligen hinner är väl de som får betalt för att göra det. 

Jag vill ju dock. Jag vill jämt. Så om någon bara slänger in en slant så blir det snart mama-bloggare av mig också! Livsmål, som ni säkert vet. 

Imorgon återvänder vi till Stockholm, så Bo fick hej då-kram av morbror idag.

På väg

Vi är på väg hem efter en helhelg i Mjölby och stugan. Jag och Bo åkte ner i torsdags och Anders anlände på fredagseftermiddagen efter jobbet. Norrmännen var också på plats och vi har haft det så stört urmysigt att det gjorde extra ont att sätta sig på tåget mot Stockholm. Bo har dock både sovit och ätit innan vi gav oss iväg, så han är på sitt bästa lekhumör. Och då bleknar liksom allting annat.