Planet-elefant-berget

När jag loggar in på bloggen ligger det överst en radda med utkast, sånt som inte blivit publicerat. Eller skrivet. Eller färdigskrivet. Jag vet att jag tagit upp mina utkast förut, och jag vet att de kommer att fortsätta ligga där. Men once in a blue moon får jag ju feeling på ett av dem och så ta-da! Publicering. 
 
Det utkastet som ligger högst upp nu heter "Tjocka kvinnor" och eftersom det tillhör den där för alltid eventuellt kontraproduktiva kategorin, är det extra svårt. 
 
Däremot fick det mig att tänka på ett annat fenomen kring "tjocka" kvinnor som jag reagerat på, och det är hur gravida kvinnor pratar/skriver om sig själva. Jag fattar känslan, jag kände mig också som att jag kunde krossat valfri person med min storlek när jag hade en färdigbakad Bo i magen, men alla dessa elefant/annat jättestort djur/planet-emojis och #tbts till när jag var "stor som ett hus" eller "en blåval" eller dylikt, tycker jag är så ledsamma. För även om jag fattar känslan, är ju ingen av alla dessa kvinnor vare sig en planet eller en blåval. De är helt normsmala personer med en stor mage. Som det ligger en bebis i. Vilket är den enda anledningen alla accepterar att ha en stor mage till. 
 
Det är en aspekt av det hela. 
 
En annan är att vi som har/har haft de där kropparna, har också i (jag gissar) nästan 100% av fallen blivit vansinniga på att andra beskrivit oss så. "Oj oj OJ! Här är det inte långt kvar" och andra härliga kommentarer som syftar till att säga "jag tycker att det är kul att du är gravid och jag vill prata om det men jag vet inte hur jag ska göra det annat än att kommentera din storlek". 
 
Jag tror att jag vill säga: fascineras gärna, IMPONERAS för guds skull, men att tjöta om hur stora gravida kroppar är, när det i de allra flesta fall enbart handlar om en mage (en mage, inte en hel kropp) med en annan person i, det får vi fan lägga av med.