Coola kvinnor - Seinabo Sey

Det är svårt att inte älska Seinabo Sey, och ändå engagerade jag mig inte tillräckligt i denna kvinna förrän jag hörde hennes sommarprat i somras och en intervju med henne i Värvet. Jag tror att jag hörde Värvet-intervjun först, och har ni inte hört något av dessa program bör ni ögonabums höra båda. Jag kan bli lite less på Kristoffer Triumfs eviga självutfläkande som intervjuteknik, men Seinabo är värd det, jag lovar. 
 
Jag kom då fram till att 1: jag älskar hennes prat-röst lika mycket som jag älskar hennes sångröst, 2: hon är stenhård. När hon inledde sitt sommarprogram med att konstatera att hon bergis väger en 100 pannor men inte har några problem med det, sa det PANG! i mitt (och bergis alla andra tjockisars) hjärta, för det är faktiskt ett åstadkommande att som ung kvinna kunna säga sådana saker inför storpublik. Det känns så bisarrt att konstatera att vikt och utseende är politik, men det är det, och det är aktivism hon bedriver genom att inte vara en del av normen och vägra be om ursäkt för det. 
 
Igår låg jag och scrollade på instagrams upptäckar-flöde och hittade hennes konto, tryckte följ och kollade läget lite. Det visade sig att hon försökt ställa svenska mode-/veckotidningar mot väggen gällande varför deras omslag är så vita - var är mångfalden? 
 
 
Uppenbarligen var hon inte nöjd med svaren hon fått (det här är bara en del av det inlägget), och hon svarade på sitt underbart stenhårda sätt. Jag typ tjöt av njut när jag läste. 
 
Nu lyssnar vi på Younger hörrni, och eftersom jag inte tycker att hennes röst får tillräckligt utrymme i den där sönderspelade mixen blir det akustiskt: 
 

En bemedlad idiot

På grund av att vi tidigare bodde i stan och jag är kär i min läkare, är jag fortfarande skriven på vårdcentralen där. Det betyder regelbundna utflykter till Odenplan, och på torsdagsmorgonen fick jag genomföra en av dessa då det var dags för det där efterlängtade ultraljudet som skulle mig svar på vad som är fel på min mage. Inget. Det är inget fel på min mage. 
 
Däremot möter man en hel del människor som har fel någon annanstans, det vill säga i huvudet, när en dyker ner i Vasastans priviligerade land. I väntrummet satt en dam och en herre i 35-årsåldern och pratade om bilar. Han hade ju köpt en ny bil, och berättade om en polare som haft ett ännu häftigare åk. Hade kört 280 på E4:an vettu, blev av med körkortet i TVÅ år, asså, de hade tagit honom med helikopter, visste du att de gör så? Så jävla läskigt att man liksom blir förföljd med HELIKOPTER, det där tycker ja'nte om. Mm, för att en helikopter tar en människa som kör bil i 280 kilometer i timmen var det faktum som var läskigt i det du just berättade. Nu har ju'nte jag riktigt den modellen, men jag ville ju ändå testa lite, se vad den går för, så jag drog upp i 230 i alla fall, sen vågade ja'nte mer. 
 
Att det då är förorten som är känd för buskörare blir för mig en gåta, men det handlar väl om att de mest kör i just förorten medan dessa mer bemedlade herrar ger sig ut på längre resor på motorvägar fulla med trafik. Missförstå mig rätt, jag hatar alla som kör för fort, och framförallt alla som tycker sig ha rätten att köra för fort. Men att bli sur på metoderna polisen använder sig för att ta fast en livsfarlig människa, tog ändå priset. 

Rensa bort och fylla på

Jag har rensat en del i bloggar jag läser, men en som alltid är kvar är Lady Dahmer. Ibland läser jag vartenda ord, ibland skummar jag, ibland hoppar jag över. Efter att ha läst henne i flera år, och även lyssnat på podden hon har med ett par till, är det mycket som upprepas. Vilket behövs! Såklart. Men jag är för otålig för att läsa/höra upprepningar; jag vill bara vidare. Ibland är vi helt på samma sida, ibland inte. Hon får mig dock alltid att tänka till, och det är väl det som håller mig kvar hos henne. 
 
Just nu har hon en diskussion kring böcker i skolan efter att hennes dotter fått en läsebok i skolan som hon säger är rasistisk, sexistisk och tjockföraktande. Jag kan inte uttala mig kring just den boken, för jag har aldrig sett den, men i samma veva och i kommentarsfältet diskuteras även Sune och Bert och Disney och så vidare. 
 
Lady Dahmer säger att en omöjligt kan utsättas för denna typ av kultur som barn, och ändå "undkomma" att påverkas av de t ex heteronormativa budskap som befästs om och om igen. Och det är här min tanke fastnar i den här diskussionen, för jag vet inte vad jag tycker. Min första reaktion när hon säger att hon vill åka till sin dotters skola och "rensa bort skiten" är NEJ!, för vem är hon att tro sig veta vad som är bäst för alla (min reaktion är i och för sig alltid NEJ! när människor utanför skolan ska komma in i skolan och berätta för oss som jobbar där hur det ska vara). Jag tänker att barn MÅSTE utsättas för detta just i skolan för att det där finns möjlighet att faktiskt prata om det de läser och det i relation till vad de möter på sin fritid; vad vinner vi på att det faktum att vi lever i ett patrikaralt samhälle undanhålls från barn till de ska ut i det samhället? I nästa tanke kommer jag ihåg att jag reagerar utifrån min roll som lärare på högstadiet, där jag möter allt från äldre barn till unga vuxna, och att deras analysförmåga är mer utvecklad än de 7-8-åringar hon vill skydda genom att rensa i klassrummet. 
 
Nästa tanke är att jag läst och älskat Bert, Disney, whatever, och jag ser det problematiska i dessa böcker och filmer nu, men är jag förstörd för att jag konsumerade det? Vill jag hålla det borta från barn jag möter? Jag läste också varenda tantsnuskiga Danielle Steele-roman jag kom över som 9-10-11-åring, och jag förstod hela tiden att det inte krävs återhämtning från ett barndomsdrama (gärna övergrepp), rött hår och stolta axlar för att bli kvinna. Okej, det röda håret sitter uppenbarligen kvar som ideal, men här är jag, feminist ända in i själen, och jag ser alla dessa strukturer trots att jag lekte med barbiedockor. Kanske för att jag lekte med barbiedockor? 
 
Så jag vet inte vad jag tycker eller hur en bör agera... Jag vet att jag är medveten, och att jag medvetet väljer allt material jag tar in i klassrummet, och att mycket av det är problematiskt, men att vi pratar om det. Ofta tar jag in material inte trots att det är problematiskt, utan för att det är problematiskt.