På okänd mark

I söndags peakade väl den här britt-sommaren med stört sköna temperaturer och sol. Som vanligt har jag svårt med prioriteringarna (eller så är behoven fler än vad en hinner/orkar med), så vi var inne på förmiddagen och städade. Såhär i efterhand borde en ju promenerat raka vägen ut och bosatt sig i närmsta lövhög med näsan upp. 

Efter Bosseman hade nappat lunch ett par timmar gav vi oss såväl ut och när folk mötte oss med ICA-kassar fulla med svamp på väg ut ur skogen blev vi (läs: Anders) lite missmodiga, för det var tydligen det som var målet. Svamp! 

Jag har knappt gått åt det hållet på Järvafältet och dessutom tog vi en ny sväng. Helvete vad fint det var! Och vad kul det var att leta svamp! Jag har hittills i mitt 32-åriga liv aldrig plockat någon svamp; åtminstone inte med målet att äta den. Det här kommer låta så sjukt nu, men jag kände mig som en riktig människa? Normal liksom? Det är inte ofta jag gör. En medelmåtta, yes, men normal? Nej nej. 

(null)


(null)


(null)


(null)


(null)





Everyday life

Sitter på 517 med Bo i vagnen. Ingen yxman denna morgon! Men så har jag inte vågat mig bort till nästa busshållsplats något mer. Inte för att jag tror att det hör till vanligheterna att män med yxa frekventerar just denna hållplats eller busshållsplatser överhuvudtaget, utan mest för att det innebär en extra ansträngning och de är jag i grunden skeptisk till. 


Kröppa värker, jag slarvade med fysioterapin förra veckan och ska på återbesök på fredag. Som vanligt väntar jag mig skäll av en vuxen när jag inte sköter mig, men nu är det som det är. Nya tag! Jag lyckades jobba hela veckan och få löneförhöjning och liksom vara professionell hela veckan och då lyckas jag inte med
kröppa. Vem orkar allt? 

Gårdagens tvättstuga och måndagens vågräta läge kan ha bidragit också, men idag är allt som vanligt förutom det härliga att jag skaffat mig en lärarstudent som ska hålla i i alla fall en av mina 1000 lektioner. 





En annan typ av morgon

Det här är ett inlägg om min egen förträfflighet. Varsågoda! 


Imorse skulle Bosseman till föris för första gången på 2 veckor, och vi var således ute i god tid. Så pass att vi precis missade bussen som gick innan den jag hade siktat in mig på, och den jag hade siktat in mig på var 5 minuter sen, och det var ju en sån fin morgon (alltså notera skillnaden i humör, mvh psykfallet) så vi gick till nästa busshållsplats. 

När vi stod där och väntade på bussen i godan ro promenerade en rätt sjavig man förbi och det var väl inget med det, förutom att jag, efter han passerat mig och mitt knappt 1.5-åriga barn, såg ett långt yxskaft som stack upp ur fickan på hans jacka. Bara sådär. 

Bredvid den busshållplatsen ligger Akalla grundskola och klockan var precis 8 och jag fick dåliga vibbar men jag tvekade ändå. Varför tvekar man? "Nej men han i trasiga skor och trött blick ska säkert ha yxan till något man behöver en yxa till i ett höghusområde och jag såg ju inte om det faktiskt var ett BLAD på yxan, jag såg ju bara skaftet". 

Jag ringde 114 14, blev kopplad till ledningscentral och berättade och blev sen uppringd av patrull som var på väg och berättade och kl 8:20 lämnade redan nämnda ledningscentral ett meddelande och berättade att de omhändertagit man med vad som mycket riktigt var en yxa. 

Gud vet vad han skulle med yxan till, men vad det än var så fick han inte ha den till det. 

Och det var väl bra.