Två år

Bloggen ligger nere när jag skriver det här, och jag vet inte riktigt varför, för jag har pröjsat fram till slutet av månaden. När ni läser det här har ju allt löst sig, förhoppningsvis pronto pronto! Flera olika personer har hört av sig och kommenterat saker i stil med "hallååå, jag kommer inte in på din BLOGG!" och då blir en ju glad - ni saknar mig! Anders pappa Veine ringde till och med, men jag hade lågt batteri och kunde inte svara. Tack alla för omtanken!
 
Det är i alla fall den 20 september och det är vår bröllopsdag (och just i år BF för en av mina nära och kära, iiiiiiih) och jag och Anders firar papper såhär två år senare. I helgen firade vi väl lite bättre med att ge varandra presenter (böcker och det) och käka brunch och promenera på Söder. Det blev lite same procedure as last year trots att vi planerar vartannat år, men det är inte lätt att fira överdådigt när en 1:a året var mitt i sitt värsta graviditetsillamående, och 2:a året hade en liten bebis som ville vara med. En kanske inte måste det heller, det kanske räcker att vara tillsammans och splasha på lite när det är jämna årtal eller så.  
 
 
2014: har kramat sönder frisyren. 
 
 
2016: kramar sönder min son. 
 
(Pardon de suddiga mobilbilderna från själva bröllopet, men de bra bilderna är för stora filer och jag orkar inteee.) 
 
Två år och det känns typ inte, två år av de hundratal vi ska leva med varandra (fick dödsångest häromdagen så måste tänka absurda årtal just nu). Det känns inte jobbigt, det känns inte som att vi klarat av något, det känns bara självklart. Som att vi är två pusselbitar som bara väntade på att läggas ihop och påbörja det som är vårt. 
 

Som bomull

Den 20 september firade vi vår första bröllopsdag, och eftersom det var den första har vi inte riktigt fått kläm på saken. Jag tog på mig försök nummer 1 och inledde dagen med misslyckade blåbärspannkakor och tända ljus till frulle. 
 
Jag hade tänkt att vi sen skulle gå på mässa i Katarina kyrka där vi vigdes, men på grund av anledning missade vi den och nöjde oss med en promenad runt i kvarteren. Här är vi till exempel vid en av fotoplatserna från förra året. Måste säga att resultaten blev något bättre då.... 
 
Efter promenaden blev det jazzbrunch på Mosebacke, och jag kostade på mig ett äkta leende. Härligt med livejazz i bakgrunden, men jag var inte imponerad av vare sig miljön eller maten (skralt utbud på den buffen). 
 
Bomullsbröllop krävde såklart en present i 100% bomull. Myzzz... 
 
Att vi varit gifta ett helt år va? Big up på den! Kommer ni ihåg...? 
Foto av min bästa tärna Emelie. 

Newlyweds

Jag är lite sugen på att ladda ner den där reality-serien som gick på MTV om Jessica Simpson och Nick Lachey som nygifta, innan MTV blev bara reality-serier. Kommer ni ihåg? Ack, vi som var unga och fick växa upp med Jessica Simpson-citat där hon undrade om tonfisk ändå inte var samma sak som kyckling och så vidare.
 
Just intelligensnivån är väl en av alla de saker som skiljer det nygifta paret från oss, även fast både jag och Anders kan vara fantastiskt korkade både nu och då. Jessica och Nick hade inte bott ihop innan, de var typ 23 och påstådda oskulder - allt var nytt. Jag och min hubby-bubby har ju kinesat ihop ett par år nu, och särskilt unga och oerfarna är vi inte heller. 
 
Ändå är om inte allt, så åtminstone något, nytt. Inte bara de mest uppenbara sakerna som en till ring på mitt finger, en ring på Anders finger, eller att mitt efternamn är något annat. Det är en känsla, ett steg, en ny fas i livet. Han har agerat närmsta familj sen vi träffades, men nu är han det på pappret. Jag är inte min mammas och pappas, jag är hans. Jag vet att jag är 29, men den där navelsträngen var jävligt tight, okej, och jag vet inte om jag riktigt släppte taget någon gång, och nu är den juridiskt avskuren. Jag är hans. 
 
Morgongåvan. En silversked som gått i arv i hans familj, och som nu blivit smycke att pryda mitt finger. PS Han fick the Newlywed cookbook av mig. Jag är så härlig. DS