Stargazer

I stunder när jag blir bitter över min förra förlossning kan jag gräma mig över himla ungen som lade sig med näsan opp. Han har liksom inte varit särskilt på tvären sen dess, snarare tvärtom. Sen hörde jag ett avsnitt av Förlossningspodden nyligen, där en kvinna berättade att henne bebis legat likadant (men hon fick ut hen ändå) och att hon hört att i USA kallar man bebisar som ligger så för stargazers, och då föll allt liksom i linje. För det är ju sån han är. 
 
Stargazer - svensk översättning: dagdrömmare, astronom, stjärnkikare 
 
Och nu är han 2, TVÅ, år. Fattar ni? 
 
BB-skrutt. 
 
Börjat-le-skrutt. 
 
Bebis-skrutt. 
 
Blodpuddings-skrutt. 
 
Borsta-tänderna-skrutt.
 
Borta-på-resa-skrutt. 
 
Bro-skrutt på sin andra födelsedag den 27 maj 2018. Fotokredd till Sofie. <3
 
Ja jävlar vad fort det gått. Men jag ångrar inget. För jag har njutit, älskat och våndats genom allt. Det finns inte en dag jag inte tittar på honom och baxnar över att han är min. Skitungen, snorungen, envisa unge! En perfekt välmixad mix av mig och Anders; mina fötter fast med Anders snedsteg, Anders lockar i mitt ljusa hår, mina svarta ögonfransar längs med Anders ögonform och så vidare. 
 
Och så de blåaste blå ögonen som ingen av oss har. Som bara är hans. Fästa i det blå. Eller i fjärran.
 
Stargazing. 

Mad Max

Min man är inte smidig med barnvagnen bland folk. Han uttryckte redan innan Bo föddes att barnvagn var röva och att han bara tänkte använda sele i kollektivtrafik osv. Jag insisterade ändå på ett barnvagnsköp och det kan vi väl båda hålla med om var ett bra köp såhär i efterhand. 


Men som mitt hjärta befinner sig i halsgropen när det är mycket folk. Anders "kör på" så att säga. Jag tror att det är för att han blir stressad men jag vet inte riktigt. 

Och även om vi kan vara överens om att det är bra att överhuvudtaget ha en barnvagn tvivlar vi ibland på om just den barnvagnen vi valde är så himla härlig. Igår konstaterade vi att den tappat en skruv och det har Anders nu lagat tillfälligt med någon annan form av skruv som sticker ut. Kan ni tänka er min burdusa man bland folk med en barnvagn i princip smyckad med vapen? 
Nervositeten vet inga gränser. Han har dock lovat att fixa den ordentligt och jag hoppas innerligt att det sker innan någon blir av med en fotknöl eller två. 


Fin resa hem från Väsby, med den normala sidan vagn till.

Ett par favoriter på mitt barn från Skansen förra helgen

Bosses "moster Tjebbs" kom med världens bästa idé efter att ha skådat bild på honom och fåren i Akalla by och den var: Skansen! Männen fick också följa med och det var en superfin dag på alla sätt och vis. Jag håller i detta nu på att redigera bilder, men här kommer ett par jag gillar (eftersom det är lika bra att slänga upp så fort jag får feeling och inte "när jag gjort klart allting", för det blir aldrig klart). 
 
 
 
Och så vill jag bara säga: hörrni ettåringar? Vet ni hur kul det är med ettåringar? Hade ingen aning. Bo har ju varit den finaste pojke världen sett sen han föddes (of course), men nu är han så gullig att jag får spader. De små bissingarna som kämpat sig fram genom tandköttet. Omkring-tultandet. Rump-viftandet och armarna som går igång när han hör musik. Alla ljud och nya konsonant-kombos som rullar fram på tungan hans: dobidobidob. Förtjusta tjut och skratt. Hur han drar iväg nånstans i lägenheten och leker själv, och river ner sina böcker och bläddrar och bläddrar och bläddrar. Plus, som ni som följer mig på instagram har alldeles för god koll på: gosset! Jag har ju gosat ihjäl detta barn sen dag 1, men nu när han gosar tillbaka och själv inititerar det och man får mjuk bebishud i famnen helt oombett är det något annat. Det är ett mys utan dess like.  
 
Jag skulle vilja rekommendera en ettåring till alla. Over and out.