Flummigt föräldraskap i fritt fall

Jag konstaterade redan ganska tidigt när hösten dragit igång att jag på något vis känner en annan press den här gången. Den här föräldraledigheten. Eller småbarnstiden. Eller barnet. Eller vad det nu är. Med liten bebis-Bo och höst och föräldraledig var jag ganska snäll mot mig själv vad jag minns; vi sov middag ihop säkert varje dag och skruttade på med aktiviteter när vi (well, jag) kände för det och gjorde absolut ingenting när vi (också jag) inte kände för det. 
 
Och det ÄR en annan press, för jag har ett till barn, och jag kan inte inte gå ut precis när som, för det barnet ska till förskolan och är han hemma blir dagen inget bra om vi bara stannar inne. Jag brukar propsa på att vi ska gå ut om Bo är tveksam, men idag gjorde jag inte det, och det funkade väl, men han skulle lika gärna ha kunnat riva lägenheten. Han är väl inte riktigt top notch efter förra veckans sjukdom (inklusive exorcist-kräka), men vi hade några härliga duster med huruvida en får röra spisen eller inte, så det känns ändå lugnt att skicka honom till föris imorgon. Jag fucking längtar om jag ska vara helt ärlig. 

(null)

Folk pratar generellt, och pratade med mig innan Allan föddes, om tvåbarnschocken, och när han så var född frågade alla om den, men då var det sommar och vi var två vuxna så ingen av varken mig eller Anders direkt kände den. Sen blev det höst och jag har mer tid ensam med bägge och någon chock att det är stört jobbigt ibland är det ju inte, det fattar en ju på förhand, men kanske är jag tvåbarnschockad ändå. Eller chockad av en 2-åring. För helt plötsligt krävdes det så oändligt mycket mer av mig, och jag vet inte hur mycket som har att göra med att de är två eller att Bo blivit 2. Hade vi haft samma situation med honom som vi har, hade jag tyckt att det varit prutt-jobbigt, även om vi bara hade honom. Men visst, när en äntligen fått honom att somna så ska Allan köra sin 3-månaders-bråket-om-sömnen (är svintrött, vägrar somna, gråter och gnäller istället i ett par timmar) och de timmarna hade ju utan honom erbjudit vila. Och kanske hade vi inte haft den här situationen om det inte vore för Allan och så vidare (även fast Bo verkar bete sig exakt som gemene barn mellan 2 och 3). 
 
Men eftersom jag var så förlåtande mot mig själv då när jag var ny mamma och visste att jag inte visste, borde jag kanske ha anlagt samma attityd i än större mån istället för att känna mig dubbelt så dålig. Jag fattar på ett rationellt plan att en mänska som reflekterar så mycket över sitt föräldraskap och aktivt fortsätter försöka bli förälder till det nya som hela tiden växer hos mina barn, inte är en dålig förälder, men ni vet avståndet mellan vad en vet och vad en känner när en står där mitt i kaoset och maktlösheten - det kan vara milsvitt. 

(null)
 
Vad jag ville säga med allt det här är att jag gått in i det på det enda sätt jag vet: jag läser böcker. Flera på en gång. Jag har också fått för mig att jag ska börja med tygblöjor och bära Allan mer i sjal även fast kroppen värker under hans otroliga tyngd, och jag troligtvis fått nya inflammationer i höfterna. Jag har mest burit honom i sele och tror (helt o-underbyggt) att sjalen ska vara mer skonsam. Varför jag överhuvudtaget ska bära honom (förutom när han verkligen inte vill ligga i vagnen/i babygymmet/sitta i babysittern) vet jag inte, för jag tror inte att han måste vara på min kropp 24/7 för att lära känna sin egen motorik eller vad det stod i den ruskigt illa skrivna "Bära barn". Jag har väl, i ett försök att undvika att tappa det i stunden, tappat det på ett allmänt plan. Men jag läser intressanta grejer och jag hoppas att jag kan/orkar/hinner dela med mig här av böckerna jag läser. 

(null)
 
Jag läser i alla fall just nu bland annat "Sluta skrik för fan" av Malin Haawind med stor behållning, och det sista jag tog till mig innan jag släckte igår är att kvinnor har gått från att vara slavar under sina män till att vara slavar under sina barn (i min egen slarviga tolkning såklart). Var vänlig se ovan. 

Stargazer

I stunder när jag blir bitter över min förra förlossning kan jag gräma mig över himla ungen som lade sig med näsan opp. Han har liksom inte varit särskilt på tvären sen dess, snarare tvärtom. Sen hörde jag ett avsnitt av Förlossningspodden nyligen, där en kvinna berättade att henne bebis legat likadant (men hon fick ut hen ändå) och att hon hört att i USA kallar man bebisar som ligger så för stargazers, och då föll allt liksom i linje. För det är ju sån han är. 
 
Stargazer - svensk översättning: dagdrömmare, astronom, stjärnkikare 
 
Och nu är han 2, TVÅ, år. Fattar ni? 
 
BB-skrutt. 
 
Börjat-le-skrutt. 
 
Bebis-skrutt. 
 
Blodpuddings-skrutt. 
 
Borsta-tänderna-skrutt.
 
Borta-på-resa-skrutt. 
 
Bro-skrutt på sin andra födelsedag den 27 maj 2018. Fotokredd till Sofie. <3
 
Ja jävlar vad fort det gått. Men jag ångrar inget. För jag har njutit, älskat och våndats genom allt. Det finns inte en dag jag inte tittar på honom och baxnar över att han är min. Skitungen, snorungen, envisa unge! En perfekt välmixad mix av mig och Anders; mina fötter fast med Anders snedsteg, Anders lockar i mitt ljusa hår, mina svarta ögonfransar längs med Anders ögonform och så vidare. 
 
Och så de blåaste blå ögonen som ingen av oss har. Som bara är hans. Fästa i det blå. Eller i fjärran.
 
Stargazing. 

Mad Max

Min man är inte smidig med barnvagnen bland folk. Han uttryckte redan innan Bo föddes att barnvagn var röva och att han bara tänkte använda sele i kollektivtrafik osv. Jag insisterade ändå på ett barnvagnsköp och det kan vi väl båda hålla med om var ett bra köp såhär i efterhand. 


Men som mitt hjärta befinner sig i halsgropen när det är mycket folk. Anders "kör på" så att säga. Jag tror att det är för att han blir stressad men jag vet inte riktigt. 

Och även om vi kan vara överens om att det är bra att överhuvudtaget ha en barnvagn tvivlar vi ibland på om just den barnvagnen vi valde är så himla härlig. Igår konstaterade vi att den tappat en skruv och det har Anders nu lagat tillfälligt med någon annan form av skruv som sticker ut. Kan ni tänka er min burdusa man bland folk med en barnvagn i princip smyckad med vapen? 
Nervositeten vet inga gränser. Han har dock lovat att fixa den ordentligt och jag hoppas innerligt att det sker innan någon blir av med en fotknöl eller två. 


Fin resa hem från Väsby, med den normala sidan vagn till.