Vill ni veta vad som händer med min bebis?

Allan Brallansson är snart 8 månader (på Sofias 33-årsdag, som vi alla vet är den 20:e mars), och han tar sig nu fram med sitt ålande men det är inte någon stadig succé sådär som Bo fick kläm på det ganska direkt. Han är fortfarande frustrerad, för han kommer ju inte upp på knä, som nu är kampen när han äntligen tar sig framåt. Och han tar sig inte upp och stå exakt precis när han vill (men det har hänt mind you). Han älskar att stå. Stå är det nya. Tycker gärna att han kan hålla lite lätt med bara en hand i något, men se, det har han inte balans för. Frustration.

Obs, detta är ej gråt, det är ett missnöje. 
Kanske beror gnället också på att den första tanden är på väg, och med den har det varit ledsna miner och lite feber till och från. Han är förstås också snorig och hostig fortfarande, men det är ju sen gammalt, så en räknar liksom inte med att det skulle vara SJUKDOM, som det är om någon har feber. 
 
De senaste två dagarna har vi därför hållt oss mest hemmavid, dels pga vissen bebis och dels pga vissen mamma efter att bebisen vaknar 100 gånger/natt. 

(null)
 
Jag tyckte också att hans ljud ändrades typ idag. Han har haft ett mammaljud ganska länge som kommit när han velat komma till mig/velat att jag ska komma, men det har också varit en del babababa. Han har hittat sin falsett (underbar är den) och nu är det mer riktat "prat" och han blandar konsonanter. Bapa, paba. Mammaljudet är mer mam-mam-mam. Antecknar ni? Bra. 
 
Den sista härliga grejen jag vill berätta är att han är mer medveten, och mer mån om min uppmärksamhet, vilket betyder att jag numera inte bara har en unge som är avundsjuk på den andra, utan två som är avundsjuka på varandra. 

Här: ej frustrerad.
Inte heller här. Åh, tjock-Allan, klart du älskar pizza! 
Tre veckor kvar av min föräldraledighet, 1 april är det dags för pappi att ta över och utstå kampen om knät. Och jag kommer sakna dem så in i norden förstås.