Skratt

Jag loggade precis in på bloggen, såg statistiken och insåg sedan att det var till idag jag köpt sån där "synas" (för poäng en tjänar på att ha annons-header - vet inte om detta försvinner sen pga förlusten av PRO?), och vad blev resultatet? FÄRRE besökare idag än igår. En synas är alltså en typ annons i marginalen när en är inne på sajten, och tidigare när jag använt sån har det ändå drällt in några extra läsare. Som inte stannar kvar. Kan det vara att jag är så oregelbunden? Eller att ingen läser bloggar längre? Det finns ju instagram! Med stories!  
 
Imorgon blir Allan 2 månader och mitt äktenskap 4 år, vilket tydligen är fruktbröllop? Jag gissar att vi inte köper några presenter i år heller. Förra året var det läder och Anders fick visserligen ett läderarmband i julklapp sen, så jag tycker väl att jag gjorde rätt för mig. När min förlovningsring pajade cashade Anders in några extra tuss för en sten med bättre kvalitet så han är all set för ett tag TYVÄRR. Förra veckan tog jag på mig ringarna igen efter de varit av i nästan ett år. Jag vet inte om det är att jag svullnar tidigt i mina graviditeter eller om det är att jag inte klarar av något som sitter åt från ungefär dag 1 som gör att de åker ner i smyckesskrinet i vecka 8, men där ligger de och skräpar till den värsta vätskan är ur kroppen efter förlossning. 
 
Nej, jag har inte målat naglarna, den här är från februari förra året när ringen var nylagad. 
 
Det är så knas det där, att jag har två graviditeter, två förlossningar och två barn, så att en nästan kan börja generalisera, eller hade kunnat göra om ovanstående hade något gemensamt. Den enda framträdande likheten hittills är plus 4-kilos-bebisar som lägger sig med näsan upp och tar ett dygn på sig att komma ut. Men det är ju fint att veta till nästa gång! 
 
Allans passage till en stor kille på 2 månader har kommit med en schemaändring som ställt mig lite på ända. Hittills har han för det mesta sovit mycket på dagen; han däckade strax innan eller under lämning av Bo på föris vid 9, och sen var det sova fram till eftermiddagen med ett ish-timmeslångt avbrott för snaska patte vid 11-12 någonstans. När han vaknade på eftermiddagen var det ätfest fram till kvällen, men då hade jag ju snart Anders på plats och ett par händer till - en essentiell tillgång i livet med en bebis i allmänhet, och i synnerhet med tillägget 2-årig storebrorsa. Nu har ätfesten spridit ut sig över hela dagen men med något längre pauser emellan. Han är alltså vaken längre stunder, och om det inte äts då, ska det åtminstone bäras. En rimlig önskan kan en tycka, men hur ska jag då ta mig ut? I måndags var vi på väg till IKEA i 3 timmar och då glömde jag ändå att borsta tänderna. Det berodde delvis på mitt till en början lugna tempo när han somnade efter frukost; i den naiva tron att han skulle sova ett bra tag tog jag en dusch och unnade mig lite plock medan Bo kollade barnkanalen. Hade jag blott anat att det var den halvtimmen av lugn och ro den förmiddagen bjöd på, hade jag slängt på både mig själv och storebrorsan kläder fort som ögat och dragit iväg. 
 
Och nu blir ni förvirrade, jag fattar det. Bo föris, Bo hemma, vad är det här för hela havet stormar? Bo är alltså hemma med mig och Allan på måndagar och fredagar, och går på föris tis-ons-tors 9-15. Hittills känns det som ett kanonupplägg eftersom jag absolut inte orkar vara rolig morsa fem dagar i veckan, och han dessutom älskar förskolan. Imorse dansade han i hissen på väg ner och skrek: "gå till dagis!!" 

(null)

Förlossning 2.0 - del 3

Tredje delen i berättelsen om när Allan kom till världen, och jag lovar att han är född när inlägget är slut! Men det kommer ändå komma en fjärde och avslutande del. Läs och njut! Eller gråt, det är valfritt. 
 
Det som jag minns hände när det var dags att börja krysta var det här: Jag satt på förlossningspallen med Anders bakom mig och tog värkar, och sen skulle jag flytta till sängen för bebisen kan bli stressad om en sitter för länge på pallen, och jag lade mig på sidan och då tog det hus i helvete. Jag fick värk på värk och kved till Anders att de var tvungen att göra något, stänga av droppet eller vad som, till slut fick jag lustgasen. När jag skulle krysta skulle jag ta två andetag lustgas innan värken och sen hålla andan och trycka på. Sen följde en två timmar och 10 minuter lång krystfas. Två timmar och tio minuter. Den där inledningsvis goda progressen byttes ganska snart till noteringar om "sparsam progress". Jag fick byta positioner x antal gånger under tiden, och det kära vänner, är inte lätt med ett bebishuvud mellan benen. Jag satt på pallen, låg på sidan och i gynställning i sängen. I sängen skulle jag hålla om ett eller två av mina tjocka lår när jag krystade? Har aldrig önskat mig smala lår så mycket som just då. Hade jag inte varit genomsvett hade det ju också underlättat. 
 
När det drog ut på tiden ville BM Sofia brassa på mer värkstimulerande, men jag hade fått ont i ena sidan av magen och ryggen, och eftersom jag är snittad måste de vara vaksamma på sånt, och hon lugnade sig. Det finns en ökad risk för livmoderruptur (att det gamla snittet går sönder). Smärtan försvann och hon tog in en fyrkantig liten läkare som hette Margareta och som sen spelade en avgörande roll för ungens ankomst. Dock var hon bara med och observerade till en början, och mitt minne av henne är att hon sitter tyst på sängen och ser på när jag desperat försöker få ut min himla unge. Ibland muttrade hon något till Sofia och gick och pillade lite på droppet. Det börjades tummas vid öppningen mitt i värkarna för att hjälpa till, inte skönt och inte hjälpte det heller. När jag hade haft huvudet nästan i genomskärning i säkert 4-5 värkar, bestämdes det att de skulle lägga "en liten sugklocka", dvs bara dra ut huvudet och då fick jag flytta från pallen upp till sängen IGEN. Varje gång de sa att jag skulle flytta på mig under krystfasen tänkte jag att de var helt jävla dumma i huvudet. Lustgasen försvann ur räckhåll ganska tidigt under krystandet, och hur mycket EDA det var kvar i min kropp vet jag inte, men när jag låg där i gynställning och då hade två personer som försökte trycka bort kanterna av min vagina från min sons huvud kände jag det väldigt tydligt, så mycket vet jag. Sen skulle de lägga sugklockan, och jag trodde ända till en bra stund efter Allan var född att de hade gjort det, men det som fick mig att utbrista: "Aj, vad gör du, det svider?!" var inte att det lades någon sugklocka, det var två klipp i snippis. Det var dock bara det som krävdes, för sen kom han på nästa värk. Ett kryst, huvudet, nästa kryst kroppen. 
 
Allt, exakt allt, ändrades i den stunden. Lättnaden, hela rummet som kollektivt andades ut, och hur luften blev alldeles fuktig och ångande av den där lilla människan som kom upp på mitt bröst. Och jag fattar att det måste ha varit ljust ett bra tag redan, för klockan var 05:18 och det var mitt i sommaren, men för mig blev det ljust då. 
Gissa hur mycket conehead en unge som glidit ut och in ur en vagina i två timmar har? Megamycket. Jag fick en unge med inbyggd rockabilly-frisyr, komplett med bajspolisonger och allt! 
 

Förlossning 2.0 - del 2

Här kommer då den rafflande fortsättningen på berättelsen om när Allan föddes! Läs gärna om dagarna innan och/eller bara den första delen i berättelsen. Fast ska vi vara helt ärliga är det ju nu det börjar bli action, så det går absolut att börja läsa här också.  
 
En stund efter vi blivit inskrivna kom så teamet jag skulle få, barnmorska Ingela och undersköterska Saga. Jag svär att Saga var max 22 år, men hon var fin att ha ändå. Den starkaste detaljen jag minns med henne är i och för sig att hon hade otrolig vitlöksandedräkt, vilket var sådär med tanke på hur nära mig hon jobbade. Jag kröp ner i badet igen i alla fall (på BB Stockholm har de badkar på alla förlossningsrum - guld!)
 
Efter badet låg jag lite på soffan, och Anders gled ut i köket för att fixa någon macka eller mat eller vad det var. Sen kom han in och meddelade att min gamla kompis Karin var där. Nog för att jag visste att hon fått barn några dagar tidigare, men jag visste inte att de låg kvar (det finns förlossningsplatser och eftervårdsplatser på samma plan/avdelning). Hon kom in och hängde en stund i alla fall, och det var förstås trevligt. 
 
(null)
Försökte desperat redigera den här bilden, men vi syns knappt ändå. Kanske tur det! 
 
Jag hade ont av värkarna, men det funkade fortfarande med min brandstege fram till ungefär där, och en stund efter Karin gått bad jag om lustgas. När jag födde Bo hade jag så pass ont när jag fick lustgasen att jag aldrig fick ordning på den, och medan jag låg och ylade och väntade på min epidural blev det bara knas. Den här gången hade jag en fantastisk relation med den där lustgasen. Jag försvinner in i dimman bara jag tänker på det. Jag satt på en pilatesboll, lutad mot en sackosäck på sängen, och när värken kom tog jag lustgas plus att Anders masserade ryggen med en av mina taggbollar. Tips!! 
 
Nästa undersökning vid 11 var jag öppen 4-5 centimeter, och sen flöt det på med lustgas och jag som möblerade om sängen fram och tillbaka för att få så bra räckvidd till lustgasen som möjligt när jag bytte positioner. Jag provade min favorit från förra gången; på knä i sängen lutad över sackosäcken, men den här jäveln var mindre än den på Danderyds förlossning så jag hittade inte det där bekväma. En vill ju inte riktigt äta men Saga fixade en milkshake som jag drack säkert 3-4 klunkar av. 
 
(null)
 
Innan det var dags att byta team vid 13:30 hade det blivit JOBBIGT med värkarna och Saga gjorde ett himla jobb med att prata mig i örat så att jag a n d a d e s ordentligt. När nya teamet, BM Marika och uska Maria, gick på undersöktes jag igen och då var jag öppen 8-9 cm (ville jag minnas men i journalen står det 7? Aja). Jag hade sagt till Anders att jag skulle dansa när vi kom till 7 cm (eftersom jag tvärnitade på 6 cm med Bo) men det var icke läge för något dansande när jag var över den där puckeln. Jag fick krystimpulser som de desperat försökte få mig att inte följa eftersom jag då skulle köra slut på både min livmoder och mig själv. Det var för svårt, jag lyckades bara andas bort den där impulsen ett fåtal gånger. Det gjorde också så ont att jag hade i princip låst fast lustgasmasken vid mitt ansikte (inte jättebra). Jag stod på knä och Marika försökte få kontakt men jag bara blundade och hånglade med lustgasen så jag minns det som att hon nästan fick ropa in i mitt öra: "Charlotte, är det så att du behöver en epidural?" Innan hade jag någon idé om att försöka klara mig utan (för att jag inte ville fucka med förloppet som en EDA eventuellt kan göra), och jag hade ju de där 8-9 cm (eller 7?) så jag frågade om hon trodde att det var långt kvar. "Det kan ju vara det". Jag sa ja. PS Det här var typ halv 3 på eftermiddagen och Allan är född morgonen efter. Så fort en sagt ja till en EDA kan den inte komma fort nog, men "det borde inte dröja så länge, narkosläkaren är i ett rum här bredvid". Tjena, det tog 1.5 timme och någonstans mitt i där hör jag någon säga "nej, nu är han uppe på operation igen". URSÄKTA?! Medan jag väntade gav jag upp på att försöka stävja den där krystimpulsen och i ett av krysten gick vattnet. Pang! Som en ballong som sprack. 
 
EDA:an var guld. Älskar EDA. Vid nästa undersökning var jag öppen 9 cm och Marika sa de numera välbekanta orden: "Jag känner inte riktigt hur han ligger" (senast hörda sent den 26 maj 2016). Det i kombination med att jag fått tidig krystimpuls igen gjorde att slutsatsen om förmodligen knasigt placerad bebis drogs. Då körde vi igång med lite Spinning babies-övningar som de precis fått lära sig, och det var ju kul, men såhär med facit i hand, hjälpte det dock föga. Spinning babies är alltså tänkt att få bebisar att lägga sig i optimal position, det finns t o m övningar som en kan göra om bebisen ligger i säte inför förlossning för att få den att vända sig. 
 
I journalen står det att jag var öppen 10 cm vid 18:30, men han låg högt upp, och det fortsatte han göra så efter ett par timmar tänkte de sätta in värkstimulerande för att hjälpa honom ner, men då hade jag fått frossa och feber och det enda dropp som sattes in var antiobiotika. Jag fick alltså ligga och vila ett bra tag och ungefär en gång i timmen fylldes EDA:n på eftersom det där kryst-trycket aktiverades så fort den började klinga av. Maria hängde rätt mycket på rummet, vi gjorde spinning babies, och pratade om hennes sons brist på intresse för att läsa böcker. 
 
*vilar på förlossningen* 
 
21:30 fick vi nytt team igen, det 4:e i ordningen, och sen blev det inga fler. Barnmorskan hette Sofia och uska:n var ny på förlossningen, Anna från Finland. Till slut gick febern ner och då brassade de på värkstimulerande och jag fick röra lite på mig i olika positioner och ett par timmar senare var han äntligen nere. 03:10 står det att jag började krysta med god progress. 
 
*rör på mig*
 
Men hur det blev med det tar vi i nästa del! Please no hate för att jag drar ut på det här i en evighet.