Kookoo diaper lady

Jag insåg när jag hade avslutat inlägget igår att det kanske lät som att jag tycker att folk som kör med tygblöjor och sjalar sina barn är lite kocko, och det kan de ju visserligen vara, men inte generellt så nej. Det jag menade är att den tid och eventuell ekonomi det tar att sätta sig in i/prova sig fram till ett tygblöjesystem som funkar för en, vore kocko för mig att ge mig på just med tanke på nivån av prestationsångest (för det är väl det, det handlar om, allt det här - återkommer till det), samt att sjala just MIN tjocka onge kanske inte är optimalt med MIN onda kropp. Men det där fattade ju ni. Jag insåg också att de där eventuella inflammationerna jag nämnde igår, förmodligen är en direkt konsekvens av att jag just burit Allan länge i sele och skumpat runt här några kvällar på sistone. Förutom att det gör ont i höfterna och "kuddarna" bak på ryggen (precis ovanför rumpan), gör det också ont i ryggen och axlarna, särskilt mellan skulderbladen. Min vikarierande fysioterapeut Ellen sa att det dessutom är klassiskt att ha ont i just de kuddarna (ja, det är alltså muskler därunder) efter en graviditet beroende på hur en belastar en gravid kropp. 
 
Nu har jag brasklappat klart. 
 
Tygblöjor ja, hohojaja. Jag hade ingen aning! Jag tänkte att det handlar väl om märken som med allt annat, men tji fick jag. På sistone har mina vakna kvällar gått åt till att scrolla i dessa facebook-grupper och googla som besatt, så jag har väl redan lagt viss tid, och kanske landar jag i att jag vill prova i alla fall. Jag gillar idéen att minska på engångsartiklar överlag och helvete vad blöjor det går åt - skulle vi dessutom föräras med en till unge om några år sparas det ju i slutändan både på pengar och miljö. Men det finns alltså olika "system", olika typer av blöjor och det är all-in-ones och det är såna med byxor och ilägg och det är olika material på både byxorna runt om och iläggen, och för att inte tala om formen på det en lägger i byxan! Första gången jag insåg allt detta kändes det som att min hjärna brann. 

Igår somnade mina barn 19:30 (Bo) respektive 20:15 (Allan) men jag vågade inte säga något ifall jag jinxade det. Det spelade dock ingen som helst roll för idag var vi tillbaka på banan med det vanliga utdragna förloppet på 2-3 timmar och sisten somnade till slut klockan 22:25. Skona mig. 

Nämen det är väl klart att han inte åt soppan. Han åt en brödbit och skrek efter välling sen.

Flummigt föräldraskap i fritt fall

Jag konstaterade redan ganska tidigt när hösten dragit igång att jag på något vis känner en annan press den här gången. Den här föräldraledigheten. Eller småbarnstiden. Eller barnet. Eller vad det nu är. Med liten bebis-Bo och höst och föräldraledig var jag ganska snäll mot mig själv vad jag minns; vi sov middag ihop säkert varje dag och skruttade på med aktiviteter när vi (well, jag) kände för det och gjorde absolut ingenting när vi (också jag) inte kände för det. 
 
Och det ÄR en annan press, för jag har ett till barn, och jag kan inte inte gå ut precis när som, för det barnet ska till förskolan och är han hemma blir dagen inget bra om vi bara stannar inne. Jag brukar propsa på att vi ska gå ut om Bo är tveksam, men idag gjorde jag inte det, och det funkade väl, men han skulle lika gärna ha kunnat riva lägenheten. Han är väl inte riktigt top notch efter förra veckans sjukdom (inklusive exorcist-kräka), men vi hade några härliga duster med huruvida en får röra spisen eller inte, så det känns ändå lugnt att skicka honom till föris imorgon. Jag fucking längtar om jag ska vara helt ärlig. 

(null)

Folk pratar generellt, och pratade med mig innan Allan föddes, om tvåbarnschocken, och när han så var född frågade alla om den, men då var det sommar och vi var två vuxna så ingen av varken mig eller Anders direkt kände den. Sen blev det höst och jag har mer tid ensam med bägge och någon chock att det är stört jobbigt ibland är det ju inte, det fattar en ju på förhand, men kanske är jag tvåbarnschockad ändå. Eller chockad av en 2-åring. För helt plötsligt krävdes det så oändligt mycket mer av mig, och jag vet inte hur mycket som har att göra med att de är två eller att Bo blivit 2. Hade vi haft samma situation med honom som vi har, hade jag tyckt att det varit prutt-jobbigt, även om vi bara hade honom. Men visst, när en äntligen fått honom att somna så ska Allan köra sin 3-månaders-bråket-om-sömnen (är svintrött, vägrar somna, gråter och gnäller istället i ett par timmar) och de timmarna hade ju utan honom erbjudit vila. Och kanske hade vi inte haft den här situationen om det inte vore för Allan och så vidare (även fast Bo verkar bete sig exakt som gemene barn mellan 2 och 3). 
 
Men eftersom jag var så förlåtande mot mig själv då när jag var ny mamma och visste att jag inte visste, borde jag kanske ha anlagt samma attityd i än större mån istället för att känna mig dubbelt så dålig. Jag fattar på ett rationellt plan att en mänska som reflekterar så mycket över sitt föräldraskap och aktivt fortsätter försöka bli förälder till det nya som hela tiden växer hos mina barn, inte är en dålig förälder, men ni vet avståndet mellan vad en vet och vad en känner när en står där mitt i kaoset och maktlösheten - det kan vara milsvitt. 

(null)
 
Vad jag ville säga med allt det här är att jag gått in i det på det enda sätt jag vet: jag läser böcker. Flera på en gång. Jag har också fått för mig att jag ska börja med tygblöjor och bära Allan mer i sjal även fast kroppen värker under hans otroliga tyngd, och jag troligtvis fått nya inflammationer i höfterna. Jag har mest burit honom i sele och tror (helt o-underbyggt) att sjalen ska vara mer skonsam. Varför jag överhuvudtaget ska bära honom (förutom när han verkligen inte vill ligga i vagnen/i babygymmet/sitta i babysittern) vet jag inte, för jag tror inte att han måste vara på min kropp 24/7 för att lära känna sin egen motorik eller vad det stod i den ruskigt illa skrivna "Bära barn". Jag har väl, i ett försök att undvika att tappa det i stunden, tappat det på ett allmänt plan. Men jag läser intressanta grejer och jag hoppas att jag kan/orkar/hinner dela med mig här av böckerna jag läser. 

(null)
 
Jag läser i alla fall just nu bland annat "Sluta skrik för fan" av Malin Haawind med stor behållning, och det sista jag tog till mig innan jag släckte igår är att kvinnor har gått från att vara slavar under sina män till att vara slavar under sina barn (i min egen slarviga tolkning såklart). Var vänlig se ovan. 

Den här och en annan fredag

Jag tycker att det är så svårt nu med Bo och skriva om det. Han är ju 2 år och tvååringar får självklart inte alla rätt, och jag vill så gärna berätta vilken värdelös morsa jag är men det är svårt att göra utan att hänga ut honom i viss eller mycket mån. Så jag säger såhär inledningsvis och hoppas att denna vissa mån jag hänger ut honom i nu inte orsakar internet-men för livet: 
 
Vi tycker att detta föräldraskap är hysteriskt svårt gällande: 
1: potträning (som nu pågått sen 18 juni pga de inkonsekventa vuxna personerna i sammanhanget, ny lillebror, ny förskola och se nedan:) 
2: "trots" (alltså jag vet inte ens om det är PK att använda det här uttrycket men vad en nu säger om beteenden som innebär att jag säger "tryck inte på röda knappen" inne på handikapptoaletten och han maniskt måste trycka på knappen så många gånger han hinner medan vi är därinne, och det sedan upprepar sig VARJE gång vi besöker en handikapptoalett, vilket utan problem kan vara 3 gånger på en dag - omsätt detta sen på i runda slängar 75% av dagen). 
3: Känslor i allmänhet. 
 
 
Sen lägger vi till den lilla bebisen och så har vi haft några riktigt jobbiga förmiddagar innan vi tar oss ut, för ut måste vi. I fredags, dvs för en vecka sen, tänkte jag att förmiddagen skulle vara lugn hemma (inte att vi skulle vara hemma på förmiddagen för att vi aldrig kommer till dörren), eftersom vi på eftermiddagen skulle åka till himla Huddinge och kolla på/eventuellt köpa en dubbelsulky till vår resa nästa år. Obs, vi har inte bokat resan än men jag tycker att det är rimligt att vara ute i god tid med att köpa en vagn till tillfället? Jag ska inte gå in på för mycket detaljer kring hur icke-lugn den var, men det inkluderade bajs och en mamma som s k r e k. Varför gör jag det? Varför skriker jag? Varför blir jag en bindgalen skräcködla? Det hjälper exakt noll, och särskilt inte eftersom Bos reaktion på min höjda röst alltid är ett garv. Han skrattar. Glatt! 
 
Hur jag föreställde mig förmiddagen. 
 
Hur den var (medan jag tappade det totalt). 
 
Vi tog oss till Huddinge, vi åkte två tunnelbanor och en buss, vi köpte den där vagnen och jag varken kollade särskilt noga på skicket eller prutade för Allan vrålskrek alla 30 minuter vi var där. Sen somnade han och vi fick vänta på bussen därifrån i 30 minuter för att en buss inte kom och en annan var chok-full med vagnar, och när jag sen försökte skynda på tunnelbanan stannade en dude-pappa mitt i spärren, vände sig om och sa åt mig att jag minsann fick åka på egen biljett. Han trodde att jag skulle försöka planka? Mind you att jag stod där redo med mitt SL-kort i ena näven, en dubbelsulky på axeln i den andra och en dubbelvagn framför mig med två barn i. Jag vill fortfarande mörda honom när jag tänker på honom, men då skulle det stackars barnet i Nicke Nyfiken-jacka han hade med sig bli faderslös. Lika bra i det här fallet kanske.