Skrivarkurs uppgift 2

Den här uppgiften (och följande eftersom jag verkar ha fastnat på den här karaktären) känns lite, tja, skämmig, att publicera, för jag vet att Anders päron läser bloggen (hej hej!) och det är rakt av ett citat från hans pappa som har fött den här kvinnan som förmodligen har noll gemensamt med sin "namne". Jag vet inte varför radavstånden blir så knasiga på bloggi, men det får ni helt enkelt stå ut med. Uppgiften var att vi skulle ge liv åt en karaktär. 
 
Jag ger er: Tjock-jänta på Domus - del 1. 

En kula av den kletiga kolan från snickersen hon åt till lunch hade rullat ihop sig och fastnat på en tand längst bak i munnen. Hon hade grävt där med tungan konstant sen dess, men den gav sig inte. Hon skulle behöva sticka in fingret i munnen för att få loss den. Uäck. Bara tanken fick sur vätska att fräta i hennes matstrupe, och hon fick svälja hårt hårt för att jaga undan den välbekanta impulsen.

  "Det blir 98 kronor, tack," sa hon mjukt och krökte läpparna i sitt sedvanliga kassörskeleende. Mannen mitt emot henne tryckte kortet hårt i kortläsaren och slog nästan ursinnigt sin kod innan han slutligen rafsade ihop sina varor och stövlade ut från affären. Dock hade han inte så bråttom att han inte hann muttra att snart skulle hon väl inte få plats där bakom, tjock-jänta. De gjorde så med sina kommentarer de ville att hon skulle höra men inte svara på, muttrade. De blev så när de såg henne, arga. Eller chockade. Hånfulla. Föraktet kunde rinna som en svart sörja ur deras ögon när hon mötte blickarna med sina händer fulla av deras fläskkotletter, köttbullar och blöjor till extrapris. Blipp blipp blipp. "Ni tycker att jag är äcklig", kunde hon tänka, "men det är inte jag som äter döda djur och tar hand om avföring". Det gjorde henne detsamma vilken ålder det var på personen den kom ifrån; bajs stod så långt upp på listan över saker som äcklade henne att hon hade svårt att hantera till och med sitt eget.  

  "Har jag tagit rätt tvättmedel?" Tantens röst rosslade, hostade fram orden. Hon välte upp tre små paket på rullbandet och svajade fram den sista metern till där Anne-Marie, tjock-jänta, satt.

  "Förlåt?"

"Är det rätt tvättmedel? Det som är på extrapris?" Tanten pekade ett krokigt finger mot det första paketet Anne-Marie fått i handen. Hon nickade och log. "Bra," väste tanten och drog en hostramsa till i sin knutna näve. Den högra. Helvetesjävlafan, tänkte Anne-Marie, hoppas hon inte har kontanter, hoppas hon inte har kontanter, hoppas hon inte…. Tanten öppnade sin plånbok och fingrade ut Coop-kortet med sina cigg-gula fingertoppar. Tack gud. Hon bar alltid butiksvantar på sig där hon satt, såna som de i mejeriet och de som packade upp varor hade, och för säkerhets skull hade hon även gummihandskar under vantarna, men när folk var uppenbart sjuka blev hon ändå nervös. När de var sjuka och visade tydliga tecken på bristande hygien blev hon orolig. Hon kanske skulle käka en penicillinkur för säkerhets skull? Hon hade alltid minst två hemma som hon köpt på darknet. Man kan köpa allt på darknet.

 

Jag vill berätta om responsen, men samtidigt inte, för den går att sammanfatta med "himla bra" och om det skulle fortsätta så och jag rapa upp beröm känns det bara knas. Däremot kan jag berätta hur jag reagerade på denna positiva respons, och det är inte en vacker historia. Jag vet inte riktigt, jag var liksom frustrerad redan innan, och med första texten fick jag, som ni kanske minns, det enda konkreta förslaget att jag skulle stryka en bisats. Den här gången fick jag noll ändringsförslag. Och jag satt där och vi pratade om alla andras texter och hade härliga diskussioner om stycken och meningar och sånt som kanske kunde funderas över om det var rätt väg att gå, och kände frustrationen växa. Så jag bad strax innan vi skulle sluta att de gärna fick gå hårt åt min tredje text, och jag tror att jag sa "jag känner inte att jag får så mycket att jobba med", och när jag vaknade nästa morgon var det som om jag varit stenfull och sagt till någon att jag hatade hen i skamsköljningsnivå. För det är klart att jag får saker att jobba med även om de inte är i konkret relation till just min text; jag lär mig massor av kursledaren och får nya perspektiv genom att lära känna och läsa av de andra deltagarna. 

Jag får helt enkelt försöka komma ihåg att jag har näsan inkörd i min egen navel just nu, och att det inte luktar gott där, kan ni ju förstå. 

(null)
Ändå rätt unik toaselfie va? 

Kommentera här: