Ännu en dag i patriarkatet

Det är 8 mars och jag har inte varit på några galor som hedrar "starka kvinnor", läst några artiklar om detsamma eller skrivit en Facebook-status om en kvinna jag vill hylla. Det är 8 mars och jag har inte ens träffat en kvinna. 

Jag har spenderat dagen mestadels i köket, tro det eller ej, där jag på riktigt knådade deg med en knodd på magen. 8:e mars och alla andra dagar på året är jag ju nämligen omgiven av krävande snubbar med olika nivåer av rövigt beteende. Anders nivå är oftast ganska låg men ikväll när han kom in i sovrummet 30 minuter in i en gråtande nattning med Allan och frågade om jag tyckte att "den här strategin verkar funka" utan att ha en aning om vad som försiggick, slog mätaren i taket. "Varsågod, DU kan natta honom själv." Sen brottade jag ner min äldsta son och borstade hans tänder. Han är inte ens 3 år gammal och ägnar sig dagligen åt härskartekniker som "jag hör inte vad du säger" samt "jag vägrar svara på några som helst frågor men blir vansinnig om du gissar fel". Och med vansinnig menar jag förstås outsägligt ledsen och så brister mammahjärtat och det är fel på mig som vanligt. Det är jag som är röven. 

20-30 minuter senare sov han, störstingen, medan minstingen fortfarande led och lät oss förstå det. Det blev alvedon eftersom det inte är likt honom att vara så ledsen, och en mamma och en pappa på varsin sida. Så som han aldrig blivit nattad. Så som vi nästan alltid nattade Bo innan Allan föddes. 

8:e mars och dagen avslutades med episk, manlig kärlek i "Call me by your name" på Viaplay. Jag har lite mer att säga om den filmen men nöjer mig ikväll med: vad är det med bögar och berg? Och skjortan som något sorts symbol för kärleken?  

(null)

Kommentera här: