Varför våren 2019, generellt sett, kan ta sig i röven

Nedan följer först en till en början oerhört detaljerad redogörelse kring rubriken ovan. Men jag fastnade så pass i min egen misär, hur synd det varit om mig, att jag inte ens hann skriva klart. Jag skulle göra det sen. Som med allt annat. Sen. Det som istället hände var att jag förstod att någon poppis träningsperson var jättejättesjuk, och jag kände inte till henne, jag hade bara sett den där hashtaggen nyligen; #springförterese. Jag tänkte direkt att det här vill jag inte veta mer om, det här orkar jag inte med att veta. Ändå googlade jag. Dessutom med två avsnitt av Handmaid's tale i kroppen, toppen-kombo. Läs det kursiverade självömkandet, eller hoppa över det, det är valfritt. 
 
Min deppighet började på allvar i november. Den gör väl alltid det. Men det var kanske värre den här gången? Jag vet inte. Jag vet att jag var hos läkaren i slutet av november, att vi började öka dosen anti-depp då. Jag fick remiss till psykolog, och kontakt med en i december. Vi träffades en gång innan jul, och det var väl några dagar innan Bo började spy den där kvällen. Sen följde magsjukejulen när först Anders, sen jag och sist  svärmor Gun fick kräkis. Bilderna där Anders syns från julafton 2018, sitter han blek och tagen med en liten hink bredvid sig, på säkert avstånd från resten av församlingen. Och jag ångrar inget! Alternativet hade varit att sitta hemma själv i Akalla med två små barn och inte minsta tillstymmelse till jul, medan Anders legat sjuk i sovrummet. Men vad slitna vi blev! Vi hämtade oss så småningom fysiskt, och firade nyår med gott hopp - nu skulle det bli bra. 
 
Istället tog den där magsjukan det sista lilla uns av kraft jag hade och jag trillade ner i det värsta ångesthålet hittills i mitt liv. Det rev så fruktansvärt att jag inte kunde vara still, men egentligen inte orkade röra mig. Jag hastade omkring på olika aktiviteter, träningspass och promenader, eller låg och värkte i sovrummet. Jag var sjukskriven så Anders kunde ta hand om Allan, för jag orkade inte, vågade inte vara själv. 
 
Det jag fick reda på var att hon också drabbades i november, men inte av återkommande säsongs-/utmattningsdepressioner, utan av en cysta på äggstocken som sprack. Hon var gravid med sitt tredje barn och fick avsluta den graviditeten efter komplikationer. Allt blev bra igen, och var bra till för några veckor sen när hon sökte hjälp för svåra buksmärtor och nu lever hon inte längre. Hon lever inte. Hon var knappt 3 år äldre än jag, hon hade 2 barn som jag. 
 
Efter det kan jag inte grotta ner mig i hur många infektioner, öronflussar och febervändor mina barn gått igenom sen janauri. Hur pissigt jag så småningom mådde av att jobba igen, och hur allt kulminerade i att vi fick ställa in en resa vi planerat och sett fram emot länge. För det spelar ju ingen roll. Inget av det spelar egentligen någon roll, inte nu när vi är ute på andra sidan. 
 
 
Men visst, en har bara sin egen verklighet att förhålla sig till och även fast andra mammor hastigt dör i cancer, måste en ändå få tycka att den där egna verkligheten är en jävla röv-verklighet ibland. Depression är också en dödlig sjukdom osv. 
 
Jag vet inte vad jag vill säga med detta. Det har varit skitjobbigt, men nu är det inte det. Och jag har i alla fall inte aggressiv äggstockscancer, och jag får behandling, och för det är jag oändligt tacksam. 
 
Vila i frid, Terese Alvén. 

Kommentera här: