Krafs krafs riv riv

Fast inte i själen så värst just nu, utan på papper. Åtminstone den digitala versionen av ett, fast jag var helt ärligt den personen som tog med sig fint block och penna till första passet på skrivarkursen förra veckan. Jag skriver igen! Jag skriver. Jag skriver, alltså finns jag. Hur mycket kommer jag sörja allt jag inte dokumenterat?  Förmodligen inget alls, eftersom det redan står nedtecknat nånstans för ett par eller flera år sen. Samma känslor, andra situationer.  Krafs krafs riv riv. Den här gången gick det så långt att pennan och tangenterna blev nästintill tysta, för vad skulle jag skriva? Att jag inte kunde ta djupa andetag med lungorna fulla av ångest tjockare än tjära? Att jag inte orkade något? Att jag blev sjukskriven från min föräldraledighet för att tanken på att vara själv med min för det mesta glada & nöjda bebis skjutsade mig rakt in i panik? Jag orkade inte berätta hur oduglig jag varit. Jag kunde ha berättat det andra, det som hände, det vardagliga, men varje gång jag började kände jag mig falsk. Varje gång jag började vandrade klistret upp till hjärnan och täppte igen allt. Det gick inte. Kanalerna från hjärnan till fingrarna där orden rinner var stängda. 

Nu mår jag bättre. De är öppna igen. Jag anar klistret när jag börjar formulera vad det är som verkligen gör ont, så jag skriver om annat. Jag skriver på kursen, till kursen, och jag känner mig nöjd. Lättad. 

Igår sa jag till Bo: Mamma kan inte, mamma ska skriva. Jag har aldrig sagt det till honom förut, men jag drömde om att säga det igen. Jag drömde om ett liv där han hatar när jag säger så, för det betyder att jag försvinner ett par timmar. "Argh, du ska alltid skriva!" ska han morra och stampa iväg. Sen när han blir äldre ska jag säga: "Kom och sitt här bredvid mig när jag skriver, du kan läsa eller måla. Skriva en egen berättelse kanske?" Och han ska titta på mig som om jag är fullständigt dum i huvudet, och istället gå och sno ipaden från Allan, som ska vråla i protest men ge sig för han är minst, och sen sätta sig bredvid mig med paddan. Jag ska rynka på ögonbrynen åt tilltaget men låta det passera, för jag måste börja nu. Har ju deadline va. 

(null)

(null)

Kommentera här: