Förlossning 2.0 - del 3

Tredje delen i berättelsen om när Allan kom till världen, och jag lovar att han är född när inlägget är slut! Men det kommer ändå komma en fjärde och avslutande del. Läs och njut! Eller gråt, det är valfritt. 
 
Det som jag minns hände när det var dags att börja krysta var det här: Jag satt på förlossningspallen med Anders bakom mig och tog värkar, och sen skulle jag flytta till sängen för bebisen kan bli stressad om en sitter för länge på pallen, och jag lade mig på sidan och då tog det hus i helvete. Jag fick värk på värk och kved till Anders att de var tvungen att göra något, stänga av droppet eller vad som, till slut fick jag lustgasen. När jag skulle krysta skulle jag ta två andetag lustgas innan värken och sen hålla andan och trycka på. Sen följde en två timmar och 10 minuter lång krystfas. Två timmar och tio minuter. Den där inledningsvis goda progressen byttes ganska snart till noteringar om "sparsam progress". Jag fick byta positioner x antal gånger under tiden, och det kära vänner, är inte lätt med ett bebishuvud mellan benen. Jag satt på pallen, låg på sidan och i gynställning i sängen. I sängen skulle jag hålla om ett eller två av mina tjocka lår när jag krystade? Har aldrig önskat mig smala lår så mycket som just då. Hade jag inte varit genomsvett hade det ju också underlättat. 
 
När det drog ut på tiden ville BM Sofia brassa på mer värkstimulerande, men jag hade fått ont i ena sidan av magen och ryggen, och eftersom jag är snittad måste de vara vaksamma på sånt, och hon lugnade sig. Det finns en ökad risk för livmoderruptur (att det gamla snittet går sönder). Smärtan försvann och hon tog in en fyrkantig liten läkare som hette Margareta och som sen spelade en avgörande roll för ungens ankomst. Dock var hon bara med och observerade till en början, och mitt minne av henne är att hon sitter tyst på sängen och ser på när jag desperat försöker få ut min himla unge. Ibland muttrade hon något till Sofia och gick och pillade lite på droppet. Det börjades tummas vid öppningen mitt i värkarna för att hjälpa till, inte skönt och inte hjälpte det heller. När jag hade haft huvudet nästan i genomskärning i säkert 4-5 värkar, bestämdes det att de skulle lägga "en liten sugklocka", dvs bara dra ut huvudet och då fick jag flytta från pallen upp till sängen IGEN. Varje gång de sa att jag skulle flytta på mig under krystfasen tänkte jag att de var helt jävla dumma i huvudet. Lustgasen försvann ur räckhåll ganska tidigt under krystandet, och hur mycket EDA det var kvar i min kropp vet jag inte, men när jag låg där i gynställning och då hade två personer som försökte trycka bort kanterna av min vagina från min sons huvud kände jag det väldigt tydligt, så mycket vet jag. Sen skulle de lägga sugklockan, och jag trodde ända till en bra stund efter Allan var född att de hade gjort det, men det som fick mig att utbrista: "Aj, vad gör du, det svider?!" var inte att det lades någon sugklocka, det var två klipp i snippis. Det var dock bara det som krävdes, för sen kom han på nästa värk. Ett kryst, huvudet, nästa kryst kroppen. 
 
Allt, exakt allt, ändrades i den stunden. Lättnaden, hela rummet som kollektivt andades ut, och hur luften blev alldeles fuktig och ångande av den där lilla människan som kom upp på mitt bröst. Och jag fattar att det måste ha varit ljust ett bra tag redan, för klockan var 05:18 och det var mitt i sommaren, men för mig blev det ljust då. 
Gissa hur mycket conehead en unge som glidit ut och in ur en vagina i två timmar har? Megamycket. Jag fick en unge med inbyggd rockabilly-frisyr, komplett med bajspolisonger och allt! 
 
1 Amanda:

skriven

men gud vilken kamp! du är helt otrolig, så sjukt att man ens klarar av något sånt där. äntligen kom han ut <333

Svar: Haha, jag såg bara notisen på min ipad-skärm och tänkte direkt att du kommenterat inlägget från igår där jag berättade om mina telefon-issues "gud vilken kamp". Vi har alla våra egna måttstockar kring vad som är en kamp här i livet. Herregud vad knäpp en är..
Charlotte Dahlström

Kommentera här: