Förlossning 2.0 - del 2

Här kommer då den rafflande fortsättningen på berättelsen om när Allan föddes! Läs gärna om dagarna innan och/eller bara den första delen i berättelsen. Fast ska vi vara helt ärliga är det ju nu det börjar bli action, så det går absolut att börja läsa här också.  
 
En stund efter vi blivit inskrivna kom så teamet jag skulle få, barnmorska Ingela och undersköterska Saga. Jag svär att Saga var max 22 år, men hon var fin att ha ändå. Den starkaste detaljen jag minns med henne är i och för sig att hon hade otrolig vitlöksandedräkt, vilket var sådär med tanke på hur nära mig hon jobbade. Jag kröp ner i badet igen i alla fall (på BB Stockholm har de badkar på alla förlossningsrum - guld!)
 
Efter badet låg jag lite på soffan, och Anders gled ut i köket för att fixa någon macka eller mat eller vad det var. Sen kom han in och meddelade att min gamla kompis Karin var där. Nog för att jag visste att hon fått barn några dagar tidigare, men jag visste inte att de låg kvar (det finns förlossningsplatser och eftervårdsplatser på samma plan/avdelning). Hon kom in och hängde en stund i alla fall, och det var förstås trevligt. 
 
(null)
Försökte desperat redigera den här bilden, men vi syns knappt ändå. Kanske tur det! 
 
Jag hade ont av värkarna, men det funkade fortfarande med min brandstege fram till ungefär där, och en stund efter Karin gått bad jag om lustgas. När jag födde Bo hade jag så pass ont när jag fick lustgasen att jag aldrig fick ordning på den, och medan jag låg och ylade och väntade på min epidural blev det bara knas. Den här gången hade jag en fantastisk relation med den där lustgasen. Jag försvinner in i dimman bara jag tänker på det. Jag satt på en pilatesboll, lutad mot en sackosäck på sängen, och när värken kom tog jag lustgas plus att Anders masserade ryggen med en av mina taggbollar. Tips!! 
 
Nästa undersökning vid 11 var jag öppen 4-5 centimeter, och sen flöt det på med lustgas och jag som möblerade om sängen fram och tillbaka för att få så bra räckvidd till lustgasen som möjligt när jag bytte positioner. Jag provade min favorit från förra gången; på knä i sängen lutad över sackosäcken, men den här jäveln var mindre än den på Danderyds förlossning så jag hittade inte det där bekväma. En vill ju inte riktigt äta men Saga fixade en milkshake som jag drack säkert 3-4 klunkar av. 
 
(null)
 
Innan det var dags att byta team vid 13:30 hade det blivit JOBBIGT med värkarna och Saga gjorde ett himla jobb med att prata mig i örat så att jag a n d a d e s ordentligt. När nya teamet, BM Marika och uska Maria, gick på undersöktes jag igen och då var jag öppen 8-9 cm (ville jag minnas men i journalen står det 7? Aja). Jag hade sagt till Anders att jag skulle dansa när vi kom till 7 cm (eftersom jag tvärnitade på 6 cm med Bo) men det var icke läge för något dansande när jag var över den där puckeln. Jag fick krystimpulser som de desperat försökte få mig att inte följa eftersom jag då skulle köra slut på både min livmoder och mig själv. Det var för svårt, jag lyckades bara andas bort den där impulsen ett fåtal gånger. Det gjorde också så ont att jag hade i princip låst fast lustgasmasken vid mitt ansikte (inte jättebra). Jag stod på knä och Marika försökte få kontakt men jag bara blundade och hånglade med lustgasen så jag minns det som att hon nästan fick ropa in i mitt öra: "Charlotte, är det så att du behöver en epidural?" Innan hade jag någon idé om att försöka klara mig utan (för att jag inte ville fucka med förloppet som en EDA eventuellt kan göra), och jag hade ju de där 8-9 cm (eller 7?) så jag frågade om hon trodde att det var långt kvar. "Det kan ju vara det". Jag sa ja. PS Det här var typ halv 3 på eftermiddagen och Allan är född morgonen efter. Så fort en sagt ja till en EDA kan den inte komma fort nog, men "det borde inte dröja så länge, narkosläkaren är i ett rum här bredvid". Tjena, det tog 1.5 timme och någonstans mitt i där hör jag någon säga "nej, nu är han uppe på operation igen". URSÄKTA?! Medan jag väntade gav jag upp på att försöka stävja den där krystimpulsen och i ett av krysten gick vattnet. Pang! Som en ballong som sprack. 
 
EDA:an var guld. Älskar EDA. Vid nästa undersökning var jag öppen 9 cm och Marika sa de numera välbekanta orden: "Jag känner inte riktigt hur han ligger" (senast hörda sent den 26 maj 2016). Det i kombination med att jag fått tidig krystimpuls igen gjorde att slutsatsen om förmodligen knasigt placerad bebis drogs. Då körde vi igång med lite Spinning babies-övningar som de precis fått lära sig, och det var ju kul, men såhär med facit i hand, hjälpte det dock föga. Spinning babies är alltså tänkt att få bebisar att lägga sig i optimal position, det finns t o m övningar som en kan göra om bebisen ligger i säte inför förlossning för att få den att vända sig. 
 
I journalen står det att jag var öppen 10 cm vid 18:30, men han låg högt upp, och det fortsatte han göra så efter ett par timmar tänkte de sätta in värkstimulerande för att hjälpa honom ner, men då hade jag fått frossa och feber och det enda dropp som sattes in var antiobiotika. Jag fick alltså ligga och vila ett bra tag och ungefär en gång i timmen fylldes EDA:n på eftersom det där kryst-trycket aktiverades så fort den började klinga av. Maria hängde rätt mycket på rummet, vi gjorde spinning babies, och pratade om hennes sons brist på intresse för att läsa böcker. 
 
*vilar på förlossningen* 
 
21:30 fick vi nytt team igen, det 4:e i ordningen, och sen blev det inga fler. Barnmorskan hette Sofia och uska:n var ny på förlossningen, Anna från Finland. Till slut gick febern ner och då brassade de på värkstimulerande och jag fick röra lite på mig i olika positioner och ett par timmar senare var han äntligen nere. 03:10 står det att jag började krysta med god progress. 
 
*rör på mig*
 
Men hur det blev med det tar vi i nästa del! Please no hate för att jag drar ut på det här i en evighet. 

Kommentera här: