Det sista jag skriver om telefonhelvetet

Sista delen i historien om min iphone X som jag beställde ny i juni. Läs och gråt! 
 
Ni som hängt med vet att den ungefär en månad in i vår relation började bete sig galet, och gjorde så i 2-3 dagar. Under tiden hann jag gravidgråta jättemycket (eftersom jag var i vecka 40 och fick p a n i k) och komma fram till att jag nu också hatar Comviq (en hatar ju 3 rätt mycket sen tidigare). Sen funkade den felfritt och ytterligare en månad senare lade den av igen. Jag lyckades få igång den korta stunder vid ett par tillfällen, bara för att påminnas om hur många videor som faktiskt fanns från förlossningen, BB och Allans första två veckor i livet, jag hann dock inte rädda dem. Nu har det gått ännu en månad och jag har fått tillbaka den, lagad och allt. NEJ, det finns inget kvar på den. Gissa vem som har börjat betala för icloud? 
 
Ack, självhatet. Och varför hade jag inte sparat på datorn som jag brukar? Särskilt när jag visste att den var labil? Ja, det var 35 grader varmt och jag var nyförlöst, jag vet inte hur klara mina tankar var, men ändå!  
 
För en mänska som är besatt av att dokumentera (jag håller ju på att rensa bland mina 40 000 bilder som ni vet) är detta ett trauma, men jag har ändå hunnit marinera och försöker komma över förlusten. Jag försöker tänka att bara för att till exempel videon på när Bo träffade sin lillebror för första gången inte längre finns, så hände det ju ändå. Den där lilla näven som han till slut vågade lägga på Allans kropp. "Bebisen tuttar!" som han sa när mormor visade. Att han blev rädd och drog bort samma lilla näve när Allan gnydde. Allans lilla nyförlösta rödmosiga ansikte och den vita bodyn som var det första plagg han hade på sig. Det hände ju! 
 
Och bilderna finns. 
 
Phew.
 
 

Kommentera här: