Skratt

Jag loggade precis in på bloggen, såg statistiken och insåg sedan att det var till idag jag köpt sån där "synas" (för poäng en tjänar på att ha annons-header - vet inte om detta försvinner sen pga förlusten av PRO?), och vad blev resultatet? FÄRRE besökare idag än igår. En synas är alltså en typ annons i marginalen när en är inne på sajten, och tidigare när jag använt sån har det ändå drällt in några extra läsare. Som inte stannar kvar. Kan det vara att jag är så oregelbunden? Eller att ingen läser bloggar längre? Det finns ju instagram! Med stories!  
 
Imorgon blir Allan 2 månader och mitt äktenskap 4 år, vilket tydligen är fruktbröllop? Jag gissar att vi inte köper några presenter i år heller. Förra året var det läder och Anders fick visserligen ett läderarmband i julklapp sen, så jag tycker väl att jag gjorde rätt för mig. När min förlovningsring pajade cashade Anders in några extra tuss för en sten med bättre kvalitet så han är all set för ett tag TYVÄRR. Förra veckan tog jag på mig ringarna igen efter de varit av i nästan ett år. Jag vet inte om det är att jag svullnar tidigt i mina graviditeter eller om det är att jag inte klarar av något som sitter åt från ungefär dag 1 som gör att de åker ner i smyckesskrinet i vecka 8, men där ligger de och skräpar till den värsta vätskan är ur kroppen efter förlossning. 
 
Nej, jag har inte målat naglarna, den här är från februari förra året när ringen var nylagad. 
 
Det är så knas det där, att jag har två graviditeter, två förlossningar och två barn, så att en nästan kan börja generalisera, eller hade kunnat göra om ovanstående hade något gemensamt. Den enda framträdande likheten hittills är plus 4-kilos-bebisar som lägger sig med näsan upp och tar ett dygn på sig att komma ut. Men det är ju fint att veta till nästa gång! 
 
Allans passage till en stor kille på 2 månader har kommit med en schemaändring som ställt mig lite på ända. Hittills har han för det mesta sovit mycket på dagen; han däckade strax innan eller under lämning av Bo på föris vid 9, och sen var det sova fram till eftermiddagen med ett ish-timmeslångt avbrott för snaska patte vid 11-12 någonstans. När han vaknade på eftermiddagen var det ätfest fram till kvällen, men då hade jag ju snart Anders på plats och ett par händer till - en essentiell tillgång i livet med en bebis i allmänhet, och i synnerhet med tillägget 2-årig storebrorsa. Nu har ätfesten spridit ut sig över hela dagen men med något längre pauser emellan. Han är alltså vaken längre stunder, och om det inte äts då, ska det åtminstone bäras. En rimlig önskan kan en tycka, men hur ska jag då ta mig ut? I måndags var vi på väg till IKEA i 3 timmar och då glömde jag ändå att borsta tänderna. Det berodde delvis på mitt till en början lugna tempo när han somnade efter frukost; i den naiva tron att han skulle sova ett bra tag tog jag en dusch och unnade mig lite plock medan Bo kollade barnkanalen. Hade jag blott anat att det var den halvtimmen av lugn och ro den förmiddagen bjöd på, hade jag slängt på både mig själv och storebrorsan kläder fort som ögat och dragit iväg. 
 
Och nu blir ni förvirrade, jag fattar det. Bo föris, Bo hemma, vad är det här för hela havet stormar? Bo är alltså hemma med mig och Allan på måndagar och fredagar, och går på föris tis-ons-tors 9-15. Hittills känns det som ett kanonupplägg eftersom jag absolut inte orkar vara rolig morsa fem dagar i veckan, och han dessutom älskar förskolan. Imorse dansade han i hissen på väg ner och skrek: "gå till dagis!!" 

(null)

I'm back

Som varje år i september försvann min blogg. Jag betalar ju för domänen och den fick en tidigare enbart om en också pröjsade 500 bananer för något PRO som jag utnyttjar noll. Jag bara gillar att ha en punkt se-adress liksom. Varför bloggen alltid försvinner innan det där PRO-medlemsskapet gått ut fattar jag aldrig, men jag orkar inte heller bråka och så gör vi om det nästa år igen. Det fina i kråksången är att en nu bara behöver betala 150 pix för domänen om en vill, och det vill en ju. Det kan betyda att bloggen kan komma ändra utseende, jag vet inte? Jag borde i vilket fall uppdatera bilderna eftersom det känns magert med bara en av mina två småprinsar där. 
 
Det hade också blivit något knasigt med publiceringen av förlossningsinläggen, så del 2 låg högst upp även fast del 3 publicerats, men nu ligger de rätt, det vill säga baklänges. Scrolla om ni vill läsa dem i ordning! Och det vill ni ju. Det kommer som sagt en del 4 - e f t e r b ö r d e n - men den är inte klar. Av någon anledning har jag inte haft tid att sätta mig vid datorn för att skriva färdigt den. Det är iofs två anledningar, en på två år och en på två månader. 
 
 
Anledningarna.
 
"Datorn?" undrar ni. "Du kan väl blogga från din flashiga, nylagade mobil?" NEJ DET KAN JAG INTE. Hade jag läst de där lapparna jag fick tillbaka med telefonen ordentligt så hade jag sett den lilla kommentaren att de inte kunnat återskapa felet jag beskrev och därmed inte hade åtgärdat något väsentligt. Eller jo, de återställde ju och uppdaterade skiten. Jag läste bara den sidan där det stod hur jag skulle bete mig med telefonen, ungefär som det var jag som hade pajat den. Nu är den iväg och hoppas bli ett reklamationsärende i alla fall, och får jag tillbaka den lika muppig igen då ska jag... tja, ringa Konsumentverket antar jag. Tjejen på kundtjänst den här gången sa att jag kunde få slippa betala för abonnemanget den här månaden, dvs dra av 195 kronor från mina 595 jag betalar, så vänligt av henne. Några dagar senare fick jag räkningen. På 595 kronor. Utöver detta så dog min gamla iphone 6 med trasig skärm jag ändå lyckades använda relativt obehindrat, så nu är jag förpassad till Anders iphone 5 från 2013 som dör i tid och otid. Och den går fan inte att blogga på. Lite gryniga bilder på instagram på sin höjd! 

Förlossning 2.0 - del 3

Tredje delen i berättelsen om när Allan kom till världen, och jag lovar att han är född när inlägget är slut! Men det kommer ändå komma en fjärde och avslutande del. Läs och njut! Eller gråt, det är valfritt. 
 
Det som jag minns hände när det var dags att börja krysta var det här: Jag satt på förlossningspallen med Anders bakom mig och tog värkar, och sen skulle jag flytta till sängen för bebisen kan bli stressad om en sitter för länge på pallen, och jag lade mig på sidan och då tog det hus i helvete. Jag fick värk på värk och kved till Anders att de var tvungen att göra något, stänga av droppet eller vad som, till slut fick jag lustgasen. När jag skulle krysta skulle jag ta två andetag lustgas innan värken och sen hålla andan och trycka på. Sen följde en två timmar och 10 minuter lång krystfas. Två timmar och tio minuter. Den där inledningsvis goda progressen byttes ganska snart till noteringar om "sparsam progress". Jag fick byta positioner x antal gånger under tiden, och det kära vänner, är inte lätt med ett bebishuvud mellan benen. Jag satt på pallen, låg på sidan och i gynställning i sängen. I sängen skulle jag hålla om ett eller två av mina tjocka lår när jag krystade? Har aldrig önskat mig smala lår så mycket som just då. Hade jag inte varit genomsvett hade det ju också underlättat. 
 
När det drog ut på tiden ville BM Sofia brassa på mer värkstimulerande, men jag hade fått ont i ena sidan av magen och ryggen, och eftersom jag är snittad måste de vara vaksamma på sånt, och hon lugnade sig. Det finns en ökad risk för livmoderruptur (att det gamla snittet går sönder). Smärtan försvann och hon tog in en fyrkantig liten läkare som hette Margareta och som sen spelade en avgörande roll för ungens ankomst. Dock var hon bara med och observerade till en början, och mitt minne av henne är att hon sitter tyst på sängen och ser på när jag desperat försöker få ut min himla unge. Ibland muttrade hon något till Sofia och gick och pillade lite på droppet. Det börjades tummas vid öppningen mitt i värkarna för att hjälpa till, inte skönt och inte hjälpte det heller. När jag hade haft huvudet nästan i genomskärning i säkert 4-5 värkar, bestämdes det att de skulle lägga "en liten sugklocka", dvs bara dra ut huvudet och då fick jag flytta från pallen upp till sängen IGEN. Varje gång de sa att jag skulle flytta på mig under krystfasen tänkte jag att de var helt jävla dumma i huvudet. Lustgasen försvann ur räckhåll ganska tidigt under krystandet, och hur mycket EDA det var kvar i min kropp vet jag inte, men när jag låg där i gynställning och då hade två personer som försökte trycka bort kanterna av min vagina från min sons huvud kände jag det väldigt tydligt, så mycket vet jag. Sen skulle de lägga sugklockan, och jag trodde ända till en bra stund efter Allan var född att de hade gjort det, men det som fick mig att utbrista: "Aj, vad gör du, det svider?!" var inte att det lades någon sugklocka, det var två klipp i snippis. Det var dock bara det som krävdes, för sen kom han på nästa värk. Ett kryst, huvudet, nästa kryst kroppen. 
 
Allt, exakt allt, ändrades i den stunden. Lättnaden, hela rummet som kollektivt andades ut, och hur luften blev alldeles fuktig och ångande av den där lilla människan som kom upp på mitt bröst. Och jag fattar att det måste ha varit ljust ett bra tag redan, för klockan var 05:18 och det var mitt i sommaren, men för mig blev det ljust då. 
Gissa hur mycket conehead en unge som glidit ut och in ur en vagina i två timmar har? Megamycket. Jag fick en unge med inbyggd rockabilly-frisyr, komplett med bajspolisonger och allt!