Förlossning 2.0 - del 4. Efterbörden.

Det här är den sista delen i följetongen om min förlossning med Allan. Den första delen hittar ni här, den andra här och den tredje här
 
Allan låg, precis som Bo, med näsan upp mot himlen, så kallat vidöppet läge, eller mitt favorituttryck: stargazer. Omfånget på huvudet på ett barn som föds i ett sådant läge är cirka 2 cm bredare i diameter än om ungen föds "som den ska", i det som heter kron- eller hjässbjudning. Detta är varför jag får tidig krystimpuls, varför ungen inte tar sig ner och varför det tog femhundra år att krysta ut. Dock hade Allan en annan lutning på huvudet, och kanske var det det som gjorde att han tog sig ut och inte Bo. Eller så hade jag starkare värkar, eller.. ah, ni fattar. Vem vet? Jag frågade i alla fall både barnmorskorna på förlossningen och min barnmorska jag träffade på efterkontrollen om jag ska räkna med att nästa unge ligger likadant och samtliga utgår från det. Kanske har det något med utformningen av mitt bäcken att göra, men igen, vem vet. Jag fick en remiss för samtal för att prata igenom förlossningen (vi fick aldrig gå igenom journalen och skatta förlossningen så som jag förstått att det bör göras innan en släpps ut från BB; de hade helt enkelt för mycket att göra och det vill jag återkomma till). Jag bad om att få träffa hon som var med vid utdrivningsskedet om möjligt, Sofia, eftersom det är framförallt det jag vill få bättre pejl på och framförallt tänka lite strategi inför nästa gång. Nästa unge, nästa gång - ja, vi vill ha fler och hoppas förstås med allt vi har att det kommer en till när vi vill. Jag har sagt att jag vill att Allan ska vara minst 3 år, för nu vill jag bli smärtfri och stark på riktigt. 
 
I alla fall! Moderkakan kom nästan direkt, det var verkligen helt odramatiskt då den bara gled ut. Barnmorskan var tvungen att gå till en annan födande så det blev doktor Margareta som sydde mig. Hon sydde ett av sina klipp, men lät det andra vara, och sen hade jag en grad 2-bristning som också syddes (för det måste man göra). Sen fick jag ta en snabb dusch för att få bort det värsta, Anna från Finland hjälpte mig, men det kom mycket blod i omgångar, totalt blev det strax över 1 liter vilket räknas som mycket, så jag blödde ju ner mig så fort jag kom ut från duschen ändå. 
 
Efter lade jag mig i sängen och fick Allan i famnen men jag var väl inte i så bra form för pannorna på personalen blev rynkigare, och det står i journalen att jag somnade mitt i samtal. De lade därför Allan hos Anders och sen sov vi allihop ett par timmar innan vi fick BRICKAN. Det var gott såklart men jag grät väl inte av lycka. 
 
 
Vi var kvar på förlossningen några timmar eftersom jag var väck efter ansträngningen och kanske blödningen, och de sköt i mig allt möjligt; något för att få livmodern att dra ihop sig snabbare, vätskeersättning och fortsatt antibiotika. Det var också svårt att få tag på ett rum eftersom de var så fullbelagda, men vid 12:30 någonstans var det äntligen klart och vi fick rulla ner till för-/eftervårdsavdelningen som ligger i anslutning till specialist-MVC. Innan vi lämnade plan 9 satte jag en blå nål för Allan på tavlan för alla födda och passade på att pillra på Karins tvillingars nålar från den 14 april. 
 
Sen duschade jag duscharnas dusch. Men det har ni ju redan hört! Och eftersom mina infektionsvärden var fortsatt höga även på lördagen, fick vi stanna en natt till och jag fick fortsatt antibiotika intravenöst (vilket är absolut röva när en har en nyfödd bebis en vill amma och hålla). 
 
En dag gammal Allan. 
 
Och det var det. Är jag nöjd? Är det över? Jag vet inte. Jag är väldigt glad att han kom genom snippis, och jag blir glad när jag tittar på journalen och ser att det är ikryssat att förloppet startat spontant och så vidare. Men jag tror att jag behöver det där samtalet för att stänga boken, och jag hoppas att jag får det snart. 

Kommentera här: