Den här och en annan fredag

Jag tycker att det är så svårt nu med Bo och skriva om det. Han är ju 2 år och tvååringar får självklart inte alla rätt, och jag vill så gärna berätta vilken värdelös morsa jag är men det är svårt att göra utan att hänga ut honom i viss eller mycket mån. Så jag säger såhär inledningsvis och hoppas att denna vissa mån jag hänger ut honom i nu inte orsakar internet-men för livet: 
 
Vi tycker att detta föräldraskap är hysteriskt svårt gällande: 
1: potträning (som nu pågått sen 18 juni pga de inkonsekventa vuxna personerna i sammanhanget, ny lillebror, ny förskola och se nedan:) 
2: "trots" (alltså jag vet inte ens om det är PK att använda det här uttrycket men vad en nu säger om beteenden som innebär att jag säger "tryck inte på röda knappen" inne på handikapptoaletten och han maniskt måste trycka på knappen så många gånger han hinner medan vi är därinne, och det sedan upprepar sig VARJE gång vi besöker en handikapptoalett, vilket utan problem kan vara 3 gånger på en dag - omsätt detta sen på i runda slängar 75% av dagen). 
3: Känslor i allmänhet. 
 
 
Sen lägger vi till den lilla bebisen och så har vi haft några riktigt jobbiga förmiddagar innan vi tar oss ut, för ut måste vi. I fredags, dvs för en vecka sen, tänkte jag att förmiddagen skulle vara lugn hemma (inte att vi skulle vara hemma på förmiddagen för att vi aldrig kommer till dörren), eftersom vi på eftermiddagen skulle åka till himla Huddinge och kolla på/eventuellt köpa en dubbelsulky till vår resa nästa år. Obs, vi har inte bokat resan än men jag tycker att det är rimligt att vara ute i god tid med att köpa en vagn till tillfället? Jag ska inte gå in på för mycket detaljer kring hur icke-lugn den var, men det inkluderade bajs och en mamma som s k r e k. Varför gör jag det? Varför skriker jag? Varför blir jag en bindgalen skräcködla? Det hjälper exakt noll, och särskilt inte eftersom Bos reaktion på min höjda röst alltid är ett garv. Han skrattar. Glatt! 
 
Hur jag föreställde mig förmiddagen. 
 
Hur den var (medan jag tappade det totalt). 
 
Vi tog oss till Huddinge, vi åkte två tunnelbanor och en buss, vi köpte den där vagnen och jag varken kollade särskilt noga på skicket eller prutade för Allan vrålskrek alla 30 minuter vi var där. Sen somnade han och vi fick vänta på bussen därifrån i 30 minuter för att en buss inte kom och en annan var chok-full med vagnar, och när jag sen försökte skynda på tunnelbanan stannade en dude-pappa mitt i spärren, vände sig om och sa åt mig att jag minsann fick åka på egen biljett. Han trodde att jag skulle försöka planka? Mind you att jag stod där redo med mitt SL-kort i ena näven, en dubbelsulky på axeln i den andra och en dubbelvagn framför mig med två barn i. Jag vill fortfarande mörda honom när jag tänker på honom, men då skulle det stackars barnet i Nicke Nyfiken-jacka han hade med sig bli faderslös. Lika bra i det här fallet kanske. 

Kommentera här: