Två eller tonåring

Bo har, som jag kanske redan nämnt, dragit sig mer och mer åt Anders. Han ropar efter pappa på nätterna om han ligger i sin säng, pappa ska köra vagnen, var är pappa, pappan har i princip alltid sällis på toan osv. De leker ihop, de badar ihop, de gosar i soffan, "pappa läsa boken", och åker vi tunnelbanan allihop till Kista på morgonen är det stora krokodiltårar när den älskade fadren säger hej då. 

Jag har, trots den lilla törnen i mammahjärtat det ändå innebär att bli bortvald av den som blev till i ens livmoder, tyckt att det är nog bra att det är så med tanke på vad som stundar. Fram till i helgen när ungen började slänga ut mig från sitt rum. Bo och Anders leker ofta därinne, och jag är med i den mån att jag åtminstone finns därinne, men nu är alltså inte heller detta önskvärt. 
"Nej mamma!" 
"Mamma gå!" 
Tillhörande knuffar på benen samt gnäll. 

Detta i kombo med att känslorna hos unge herr Dahlström är lite mer i upprorsstämning än vad vi vant oss vid, gör att parallellerna till de kids jag vanligtvis jobbar med blivit alltmer tydliga. Jag har hört talas om threenagers, men det kanske mer är ett utslag av the terrible twos. 

Oavsett vilket är det väl bara att ta djupa andetag och åka med. Det är ju ingen som kan förutspå hur det blir med en ny bebis i hushållet oavsett känslospannet och pappagrisigheten hos den blivande storebrodern är just nu. 

(null)

Kommentera här: