Super-preggo

Från att ha varit i relativt god form och på gott humör, vände liksom allt blad igår. Helt plötsligt gjorde kroppen jätteont, och jag blev jättetrött, och därmed också jättedeppig. Eller nä, nu överdriver jag, men humöret sjönk definitivt. Inställningen till typ allt omställd i andra riktningar. "Jag klarar två eller fyra veckor till, det är inga problem" till "Jag orkar inte en dag till i denna värkande barbamama-kropp!", och "Jag ska föda detta barn när det nu sker och på vilket sätt som" till "Hur i hela fridens helvete ska jag kunna föda detta barn när jag inte kan röra mig?!" 

Ni får gärna kalla mig dramaqueen, för det är bergis sant i alla fall, och särskilt nu när ett extra hormonpåslag gör det stört omöjligt att tänka en logisk, rationell tanke. Än mindre känna en sådan känsla. 

Fadäsen till dag avslutades med att fötter och anklar svullnade upp som ballonger, vilket ju gör ont för det första, men det gjorde också den där röda fläcken jag sett på mitt ben då och då mer framträdande och genast reagerade min hjärna med: blodpropp!! Trots att det enda symptomet då skulle vara rodnaden, och nu vet jag att det inte räcker. Benet blir betydligt mer svullet än det andra, det blir ömt och så vidare, när en har blodpropp. Jag sov i alla fall skitdåligt och ringde till spec-MVC imorse och grät lite, och jag fick komma in och träffa en läkare som tittade på mig 2 sekunder och sa: "Det där är absolut ingen blodpropp, det är ingenting." Och så känner en sig dum, fastän en absolut inte behöver. 

Vi får väl se om det är en reaktion på all min aktivitet den gångna veckan, eller helt enkelt slutklämmen. Oavsett vilket får jag ju hushålla med de krafter som finns, och åtminstone försöka hålla mig från katastroftankar. 

(null)

Kommentera här: