On the list

Jag lade upp en story på instagram idag, där jag förklarade hur jag borde aktivera mina sociala medier men tycker alldeles för synd om mig själv. Det är synd att jag tycker så synd om mig själv eftersom det dels hjälper om en får ur sig skiten, får det på pränt, så en ser hur knäppa tankarna är, och dels är det roligt att ha sen. Det jag tänkte när jag lade upp den storyn är att jag skulle skona omvärlden från gnället, men vem är jag att bry mig om andra såhär 8 dagar innan BF? För helt ärligt finns det exakt EN sak på listan över saker jag bryr mig om, och det är att leverera en frisk unge, gärna så snart som möjligt. 

Det som är kämpigt, är att jag förväntade mig visserligen alla de här känslorna, men inte innan nästa helg. Och ska jag vara helt ärlig så känner jag dem absolut inte hela tiden, jag skulle säga att jag generellt är vid gott mod, men de stunder eller dagar som frustrationen och ångesten och OBEKVÄMHETEN härjar fritt, de är röv. 

Med detta sagt inser jag självklart att jag är en priviligerad jävel som bara sitter och väntar på mitt andra barn, som jag inte behövde kämpa ett dugg för att han skulle bli till, och som vad vi vet, mått prima därinne från början till slut. Och trots att graviditeten varit jobbig, har jag fått exakt allt stöd jag behövt från alla håll. Mödravården hos BB Sthlm, full förståelse och stöttning från min arbetsplats, sjukersättning från staten, peppiga samtal och omtanke från vänner och familj, och så Anders som bara tuffar på i omsorgen av vår 2-åring när jag inte orkat. Bara idag har de: byggt koja, tågbanor, lekt med bilar, bakat bullar osv. Jag blir trött bara av att skriva ner det. 

Nej, nu börjar klockan närma sig kväll, så nu går vi in i det jag kommit att kalla "förvärks-terror" som min livmoder ägnar sig åt på en daglig basis och som får min gravida hjärna att bli ännu mer kocko. 

Vi hörs. 

(null)
Klippan
1 Juppe:

skriven

Läser du Elin Rencks blogg på thewayweplay.se? Hon är också högis. Och dråplig.

Svar: Nej, har inte läst - vill jag det?
challetutt

2 amanda:

skriven

det är så knasigt bara att man inte kan få vara gnällig eller klaga utan att känna att man också måste vara tacksam för allt det bra. såklart man är tacksam. men alla måste få vara nedstämda, trötta osv! tycker det är skönt när du skriver om gnäll eller dina krämpor. inte för att jag gillar att du mår dåligt eller har ont men för att det är så mänskligt och för att jag sitter och nickar instämmande nästan varje gång. orkar bara inte alltid kommentera och säga att jag håller med eller förstår. men jag är här och nu nickar jag och är också imponerad av anders som kämpar på så bra! vilket hästjobb att vara förälder ändå, tur att man är två. kramar!

Svar: Tack för bra kommentar! Jag känner inte alltid att jag måste lägga in brasklappar, men för lite motvikt ibland - kanske för mig själv lika mycket för andra. Men jag blir jätteglad att det går att relatera till; det är ju det en hoppas när en skriver blogg... 🤓 Och ja, herregud vilken tur att en är två.. Världens mesta credd till alla ensamstående!
challetutt

Kommentera här: