Dagarna innan

Som jag berättat tidigare var planen från början att mutti/mormor skulle komma upp för att finnas på plats för att ta hand om Bo när det blev dags att föda barn. Eftersom jag hade bestämt att han skulle komma på BF (söndag 15/7), anlände hon således dagen innan. Det gjorde han ju inte. 

(null)

Istället badade vi. På Kaanan, i Rösjön, på Kairobadet. Bara det att jag inte vågade bada på ett par dagar för att slemproppen börjat gå och jag fick för mig att det var infektionsrisk (det är det inte). Duschen i Rösjön är dock iskall så den räddade i alla fall den dagen. Tisdag morgon tog jag mig i kragen och ringde MVC för att säkerställa, men då blev det mest Drottningholm istället. Och bad! Sista badet för den här sommaren skulle det visa sig. 

(null)

(null)

Som redogörs i förlossningsberättelsen (som kommer!), hade jag värkar ett par nätter under den här tiden och slemproppen gick i omgångar. Den gjorde det ända fram till förlossningen, alltså mina slemproppar... the gift that keeps on giving. Varsågod för info. Det här gjorde mig trött eftersom jag sov väldigt knappt, och framförallt labil av alla "nej men nu är det ju igång" och så var det inte det. Eller så var det det, men med världens längsta startsträcka full av omvägar. 

(null)

När så även tisdagsnatten bjuckat på värkar som lade av, var jag less på ricko och vi hade tid på MVC på onsdagsmorgonen. Jag tror att jag grät första gången på vägen dit, och sen slutade det liksom inte. På MVC fick jag träffa en vikarie, men hon var jättefin. Vi gjorde det vanliga, och så bad jag om att bli undersökt för jag ville veta om det var helt jävla stängt därnere. Det var det inte. Hon log och peppade, "det är på gång!", jag grät lite till. Både på vägen dit och hem hade jag någon värk. 

Eftersom ungen låg så långt ner hade hon svårt att hitta hjärtslagen och eftersom jag haft värkar i omgångar tyckte hon att jag kunde kontakta förlossningen för en CTG och typ hinta lite om att både jag och värkarna fanns. Till sist fick vi ljud i alla fall, men jag åkte ändå in för en CTG och egentligen var jag inte orolig för bebisen, jag var orolig för mig och mitt snabbt dalande mående. Jag fick träffa barnmorska och ta CTG:n, och sen en läkare. Båda förklarade att beteendet med lur-värkar är typiskt för omföderskor och att mina 1,5 cm inte betydde nånting egentligen, också för att jag var typ omföderska, åtminstone på de första centimetrarna. Jag fick i alla fall med mig ett par sömntabletter och en tid på fredagen för att ha lite tätare kontakt. 

(null)

(null)
Den här älsklingspojken kom och lade sig hos ledsna mamman med värkar som ingen vågade tro på. 

Och där gav jag upp. När jag kom hem sa jag till mamma att hon kunde lika gärna åka hem, det kommer ingen unge ändå osv. Men vi åt en jäkla middag efter den gråtfesten och sen från typ klockan 20 hade jag värkar var 10:e minut. 






Kommentera här: