Kass mage, kass blogg

Gud, mina storartade blogg-planer... När ska jag bli en mama-bloggare? Aldrig! med den här takten. Jag kan berätta att jag tänker på att skriva blogg varje dag. Exakt varje dag tänker jag på det. Och exakt ingen dag blir det av. Förrän idag? Jag har ju inte publicerat än. 
 
Det blir inte långt för klockan är snart halv 12 och jag är trött trots att jag sovit mer än vad jag gör när jag jobbar. Pga kass mage har jag inte jobbat den här veckan än, men jag ska försöka ta mig iväg imorgon eftermiddag på några timmar tillsammans med ledningsgruppen. Jag har ju trots allt fått behålla typ allt jag ätit idag, förutom frukosten som gick rakt igenom, och om jag ska vara helt ärlig så är ju "allt jag ätit idag" inte några normala mängder. 
 
Så. Nog om min äckliga mage. 
 
Eller låt oss ta ett annat perspektiv på magen! Den icke-äckliga delen, det vill säga den som innehåller en skitliten bebis som är en helt annan bebis än den som hunnit bli 20 månader och bor utanför magen. Hur vet jag det? För att hittills är allt helt annorlunda den här gången, och det kommer kanske inte fortsätta vara det, men jag tror ändå att det betyder att det är en annan unge. Jag tänkte ge mig på någon fullständig redogörelse för detta nästa gång jag bloggar om en månad eller så, men bara den här lilla detaljen att deppigheten inte går över. Eller tröttheten. Orkeslösheten. Jag är så trött på att vara trött. 
 
Hence, bara tänka på att skriva blogg istället för att faktiskt orka göra det. 

(null)
Bästa jag vet: sova med den där gosiga, gosiga ungen. Vad har jag gjort för att förtjäna en sån härlig och vacker unge? Fattar noll.

(null)
Bitter bulldog post ännu en totaltömning av mage.

(null)
Dagens lunch: dagsgammal blodpudding till honom och nudlar till mamman.
1 Alex:

skriven

Alltid fint att läsa fin blogg, och jag känner igen mig i att hela tiden tänka på att man BORDE dokumentera sitt liv bättre, än genom sporadiska Instagrambilder ...men tror också att vi kanske får acceptera att det just nu i livet krävs rätt mycket närvaro i stunden och att all dem energi man lägger på att älska sitt barn (och sin man, när det hinns med) gör att mycket annat man vill inte är möjligt att orka/hinna med.

Kommentera här: