Novemberångesten

Krafs krafs, riv riv. Det här är det tredje inlägget jag börjar skriva de senaste dagarna, och vi får väl se om det här blir publicerat, eller om vi landar på några rader som sen ligger sparat som utkast. Det första påbörjade jag i något slags ambition att försöka förklara vad det är som pågår i kroppen och själen, men jag vet ju inte, och dessutom slog jag på första avsnittet av "36 dagar som hemlös" på Svt play när jag började skriva och då kändes allt, exakt allt, så futtigt. Vad är det som är så himla jobbigt liksom. Inget, i jämförelse med någon som levt 20 år på gatan och inte ens vet var han ska gå på toaletten. Såklart. Men jag har aldrig varit hemlös, jag vet ju bara att jag kan må bättre än jag gör nu, och då blir det nu jag befinner mig i jobbigt. 
 
Det jag ser är att varje november glesar allting ut. Jag har en femårsdagbok och nu är jag på fjärde året och när det oftast är fulltecknat de flesta dagar, är det återkommande tomt i november. Så blev det också i år. Jag skriver inte, jag backar. På instagram nästan tvingar jag mig själv att publicera grejer, för det är det jag gör, och då är det normalt. Jag försöker tvinga fram det normala och tvinga bort att det egentligen gör för ont. Krafs. Riv. 
 
Min blogg och mitt instagramkonto är öppet och jag vacklar ofta kring huruvida det är bra eller dåligt, eftersom jag vet att mina elever hittar mig, men de är inte målgruppen och jag kan inte anpassa mig efter att de ser. Jag kan inte censurera. Jag vill inte heller. Liksom jag för kampen för acceptans av min kropp och mitt utseende genom att publicera det precis som det är, för jag väl i någon mån samma kamp med mitt psyke. 
 
Tyvärr tycker jag fortfarande att det är så oändligt mycket fulare än mitt ansikte och gropiga kropp. Jag vill inte tycka det, jag tycker inte att någon annan som kämpar med själen ska känna någon som helst skam, och ändå skäms jag livet ur mig. För vad är det som är så himla jobbigt? 
 
Krafs, krafs, riv, riv. Ångest. 
1 Amanda:

skriven

<3

2 Lisa:

skriven

Att dippa i november är nog inte helt ovanligt ändå. Jag vet flera som åker utomlands på hösten/vintern för att de hamnar i höstdepp. Själv tappar jag orken under hösten och vill bara vara hemma och göra ingenting. Tänker att det kan ha med dvitamin att göra. Hoppas att du känner dig bättre snart. Framförallt att skammen över kampen med själen ska försvinna ❤️

Svar: Nej, det har du rätt i. Jag har faktiskt testa att käka d-vitamintillskott under vinterhalvåret de senaste 2-3 åren men jag vet inte om det funkat något särskilt. Tack för omtanken. <3
Charlotte Dahlström

Kommentera här: