Dan före dopparedan

Hela lördagen spenderades till att känna den underbara känslan lättnad. Lättnad över att vi var framme, att vi överhuvudtaget åkte, och att vi har dubbelt så många händer att underhålla våra barn med. Jag vet att jag i det tidigare inlägget med lätthet strök över hur vi tog beslutet att ge oss iväg trots kräksjukt barn, men det togs med allt annat än lätthet. Han var ju inte bra, vår lille gosse. Och ja, smittorisk och allt, men jag ska vara ärlig; vad "alla andra" skulle råka ut för i och med att vi reste sket jag i just då. Jag ville bara inte utsätta mitt barn för något jobbigt, men att i slutändan ha behövt ställa in hela första flygresan och fira jul hos farmor & farfar och snö och tomten och den enda julklappen han egentligen kommer bry sig om, hade varit oändligt mycket jobbigare. Här har vi det ju så bra. 

Megatrött mammi dagen efter flyghaveri.
Tomten som vaktar "bron" (som de sjukt nog kallar verandor här).
Här har ni julefrid i en liten bild: Allan har somnat i farfars knä.
 
Är detta en brasklapp? Det är nog det. Hade jag varit en av "alla andra" hade jag väl hatat mig själv. 

Och det här med att flyga? Vi har inte haft så mycket emot tåget tidigare, vi ville mest testa att flyga med två barn. Nu? Älskar tåget. ÄLSKAR I tell you.

Kommentera här: