Jag är åtminstone (återigen) återfuktad

Nu när vi tror och hoppas av hela våra hjärtan att allt är över, samt gått igenom några rör vätskeersättning, tar jag tillfället (dvs de sovande barnen) i akt att fortsätta det som är det dahlströmska julevangeliet 2018. Ni kanske minns hur jag för exakt en vecka sen skrev att eftersom ingen av oss andra hade blivit sjuka än, så borde vi ha klarat oss från Bos magsjuka? Tillåt mig att skratta rått. Eller varsågoda att skratta åt mig för all del. 
 
Den sista lugna stunden; mammi läser tidning mellan sina sovande barn och pappi glor på mobilen.
Vi vaknade alla glada i hågen julaftons morgon, mamman extra glad eftersom jag enligt tradition fick krypa ner igen (julaftonstradition tror ni, nej nej, d a g l i g hos farmor & farfar). Någon gång medan jag snusade mina extra 1.5-2 timmar började Anders gå på toa. Sen slutade han inte. Vid lunchtid spydde han och så var det med det. Pappan magsjuk och sängliggandes hela julafton. När tomten kom vandrade han ut likt ett grådassigt spöke och tog emot kalsonger och strumpor i fantastiskt sköna material samt en fotobok som spann över hela hans vuxna liv. Sen försvann han igen. 
 
Julaftons morgon.
Bo var svag efter sin tvådygnare, och hade ingen särskild aptit men lagom till julafton hade den nästan återhämtat sig och han blev således piggare. Någonstans tisdag eftermiddag-kväll insåg vi att han var förstoppad av den enkla anledningen att han sa att han hade ont i magen och ville bajsa men inte gjorde det. Det följande dygnet utspelade sig upprepade tårfyllda scener på pottan och mammahjärtat höll på att gå i bitar innan vi med hjälp av microlax lyckades förlösa min sons cementintagna rumpa.  
Inte långt efter fick jag ont i magen och det var därmed min tur att inleda en intensiv relation med lilla toan och städhinken. En stund innan jag tömde mitt bukinnehåll för sista gången vid 5-hugget följande morgon, började även stackars farmor Gun. Vi befinner oss nu alltså på torsdagsmorgonen och vi skulle flyga hem på eftermiddagen, vilket vi också gjorde. Men det var med nöd och näppe, jag skulle vilja säga en prövning av bibliska mått. 
 
Precis innan vi skulle sätta oss i bilen och bli körda till flygplatsen tittade Anders på mig och flinade: Vilken jävla flopp, sa han. Och ja, verkligen. Men Bo hade en jättefin jul med tomte och julklappar (TÅG! sa han till tomten så fort han klev innanför dörrn) och snö och allt. Det får vi inte glömma. 
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
Om det var veckan innan jul eller veckan före det som jag pratade med min goda vän Juckis om att det var kämpigt med psyket, att jag åldrats och numera ser ut som en gammal bulldogg, dvs att allt var allmänt jobbigt, minns jag inte, men jag minns att jag berättade om min adventskalender fullproppad med beauty och hudvård från Skincity som skänkte mig lite glädje mitt upp i allt och torrt konstaterade: Jag är åtminstone återfuktad. Och det är väl där jag är än. Lite skakis, men åtminstone återfuktad. Återigen. 

Dan före dopparedan

Hela lördagen spenderades till att känna den underbara känslan lättnad. Lättnad över att vi var framme, att vi överhuvudtaget åkte, och att vi har dubbelt så många händer att underhålla våra barn med. Jag vet att jag i det tidigare inlägget med lätthet strök över hur vi tog beslutet att ge oss iväg trots kräksjukt barn, men det togs med allt annat än lätthet. Han var ju inte bra, vår lille gosse. Och ja, smittorisk och allt, men jag ska vara ärlig; vad "alla andra" skulle råka ut för i och med att vi reste sket jag i just då. Jag ville bara inte utsätta mitt barn för något jobbigt, men att i slutändan ha behövt ställa in hela första flygresan och fira jul hos farmor & farfar och snö och tomten och den enda julklappen han egentligen kommer bry sig om, hade varit oändligt mycket jobbigare. Här har vi det ju så bra. 

Megatrött mammi dagen efter flyghaveri.
Tomten som vaktar "bron" (som de sjukt nog kallar verandor här).
Här har ni julefrid i en liten bild: Allan har somnat i farfars knä.
 
Är detta en brasklapp? Det är nog det. Hade jag varit en av "alla andra" hade jag väl hatat mig själv. 

Och det här med att flyga? Vi har inte haft så mycket emot tåget tidigare, vi ville mest testa att flyga med två barn. Nu? Älskar tåget. ÄLSKAR I tell you.

På plats

De flesta som läser den här bloggen har väl också mig på facebook och/eller instagrams, men om det skulle vara någon som endast endast läser min lille blogg, så hände alltså detta i onsdags kväll: 

Det är aftonen den 19 december, dan före dan före dan före dan före dan före doppardan, och om 48 timmar ska hela familjen sitta på ett plan norrut för att fira jul. Modern har haft tvättstugan och bäddat rent i sängen, hon ligger där och ammar den yngsta sonen och tänker på badet hon ska ta när alla somnat (sjuk miljöbov den här mamman, hon har också skickat över 30 fysiska julkort). Det är på gång, även den äldsta sonen har gäspat trött och sitter nu på pottan en stund, sen vill han ligga bredvid mamma. Fadern lägger sig också, de somnar snabbare då, barnen. Adventsstjärnan lyser, och bebisen snusar gott vid bröstet. Fräscha, vita lakan. En doft av kolan som pappan kokat ligger som en lätt, söt slöja över dem, vilken frid. I bröstet fladdrar ändå en viss oro; det har ju nyligen upptäckts ett fall av vattkoppor på förskolan, och med den långa inkubationstiden är det ingen som vet när det kan slå till. 

Kanske är det rädslan för kopporna som gör dem så oförberedda på vad som händer härnäst, för knappt har det äldsta gossebarnet lagt sig ner innan han gnäller till: aj aj, Bosse gå till doktorn, ont i magen. Och sen kommer den: spyan. Mamman, som ligger med ryggen mot, känner hur den rinner längs de rena lakanen för att sedan slicka hennes hud och vita linne. Bebisen tittar förvånat upp från sin slummer, och hon blundar en kort sekund innan hon makar sig ur sängen och skådar resultatet. Just ja, han åt blodpudding till kvällsmat.

God jul i evighet, amen osv.

Ett av alla desperata försök att försöka få ungen att kräkas i hinken; han ville ju inte kräkas och tänkte att han kunde undvika det genom att undvika hinken. Resultatet av detta: nerspydd unge samt säng 9 kräkor av 10.

Eftersom detta kräkande sen fortsatte av bara satan hela natten, var vi rätt bombis på att det var vinterkräkis, och väntade således på att antingen jag eller Anders eller båda skulle bli sjuka. Allan kände vi oss rätt lugna med i och med att han ammar och det där. Men ingen mer blev sjuk, och ingen mer har blivit sjuk. Än. (TA I TRÄ men nu kan det väl för bövelen inte bli något..?) Bo fortsatte däremot att vara sjuk, och det är väl inte så typiskt vinterkräkis...? Fort in, göra maximal skada, fort ut, tänker jag. Detta gjorde ju att vår stundande Sundsvallsresa var i fara ända fram till vi faktiskt åkte. Bo lade en kräka vid 14-hugget på eftermiddagen men vi tänkte "fuck it", laddade fickorna med plastpåsar och lastade med oss allt. Vi var vid otroligt gott mod när han redan i Solna bad om en bulle, som vi lät honom äta en halva av i omgångar. Framme på Bromma flygplats var han tillbaka på banan med att börja stampa med foten så fort han hörde musik och skrika efter "pom-fitt". Även då var vi skitnervösa och lät honom äta några stycken. Han drack också totalt 2 festis under loppet av 4 timmar.

(null)

När vi kommit genom säkerhetskontrollen stod det plötsligt "omdirigerat" på vårt plan. Va i... Jajjebus, Bromma stänger tydligen 22:00, och med så kallade trafikstörningar skulle vårt plan inte hinna landa och lyfta igen innan dess (vi skulle avgått 21:00 från Bromma). De valde således att landa på Skavsta istället. "Ni ska få åka buss till Skavsta, den avgår 21:10 och så flyger ni från Skavsta ungefär 22:30". Härligt! Medan vi väntade sa Bo plötsligt att han behövde gå till doktorn igen, och tömde sen sitt maginnehåll som Anders fångade (nästan allt av) på ett otroligt vis i en påse. På bussen tyckte busschauffören att jag skulle sätta Allan i en sån där vanlig barnstol, men eftersom han knappt kan sitta valde jag att låta honom sitta kvar i selen och spänna bältet över oss. Det tyckte Allan var röva. Hungrig var han också, så det blev en kul buss-resa innan han lyckligtvis däckade.

Försenad blev den också såklart, och vi var inte framme förrän Skavsta vid 22:40 och där var det inte någon större organisation på det hela, så jag tror att vi lyfte kanske... 01? Under tiden fick vi exakt noll information. Båda våra barn var dock hjältar och förutom gråtstunden på bussen och lite väl befogat gnäll från Bos sida, "Jag vill åka hem", "Jag vill gå dit (till planet, reds. anm.) just NU" osv. behöll de humöret bättre än de flesta. Det var i alla fall mamman tacksam för. 

(null)

Allan på planet.

Farfar Veine mötte oss på flygplatsen, och tog en mycket peppad Bo i handen. När vi kom fram till "fammo och faffas hus" drog han nämligen fram först duplot i köket, sen bil-lådan, pronto och skulle "leka med bilarna". Klockan var ungefär 3 på natten. Som det mammageni jag är, lyckades jag dock locka ner honom i sängen, och det var det. Den underbara resan.