Novemberångesten

Krafs krafs, riv riv. Det här är det tredje inlägget jag börjar skriva de senaste dagarna, och vi får väl se om det här blir publicerat, eller om vi landar på några rader som sen ligger sparat som utkast. Det första påbörjade jag i något slags ambition att försöka förklara vad det är som pågår i kroppen och själen, men jag vet ju inte, och dessutom slog jag på första avsnittet av "36 dagar som hemlös" på Svt play när jag började skriva och då kändes allt, exakt allt, så futtigt. Vad är det som är så himla jobbigt liksom. Inget, i jämförelse med någon som levt 20 år på gatan och inte ens vet var han ska gå på toaletten. Såklart. Men jag har aldrig varit hemlös, jag vet ju bara att jag kan må bättre än jag gör nu, och då blir det nu jag befinner mig i jobbigt. 
 
Det jag ser är att varje november glesar allting ut. Jag har en femårsdagbok och nu är jag på fjärde året och när det oftast är fulltecknat de flesta dagar, är det återkommande tomt i november. Så blev det också i år. Jag skriver inte, jag backar. På instagram nästan tvingar jag mig själv att publicera grejer, för det är det jag gör, och då är det normalt. Jag försöker tvinga fram det normala och tvinga bort att det egentligen gör för ont. Krafs. Riv. 
 
Min blogg och mitt instagramkonto är öppet och jag vacklar ofta kring huruvida det är bra eller dåligt, eftersom jag vet att mina elever hittar mig, men de är inte målgruppen och jag kan inte anpassa mig efter att de ser. Jag kan inte censurera. Jag vill inte heller. Liksom jag för kampen för acceptans av min kropp och mitt utseende genom att publicera det precis som det är, för jag väl i någon mån samma kamp med mitt psyke. 
 
Tyvärr tycker jag fortfarande att det är så oändligt mycket fulare än mitt ansikte och gropiga kropp. Jag vill inte tycka det, jag tycker inte att någon annan som kämpar med själen ska känna någon som helst skam, och ändå skäms jag livet ur mig. För vad är det som är så himla jobbigt? 
 
Krafs, krafs, riv, riv. Ångest. 

Babysimmis

Nu har det gått en dryg månad sen jag sist skrev och jag har fått otaliga meddelanden från alla mina fans om att jag måste skriva. Skoja, Johanna som är uttråkad och väntar på bebis har frågat två gånger, men det värmer! 
 
Den stora frågan är förstås om jag börjat bära mitt barn i sjal eller shoppat tygblöjor än, men svaret är nej och nej. Jag bär ungen i selen till och från, men inte om jag inte måste för han är ju som bekant... tung. Vi var på babysim första gången igår (egentligen började det förra veckan men då var jag stört förkyld) och jag har aldrig sett så stora ögon på någon som på sim-tanten när jag berättade att han är 4.5 månad. "Men han är ju gigantisk!" Ja ja, han är maffig. Biffen. Bjässen. Tjock-Allan. Älskade älsklingspojken. Han kommer nog gilla babysimmet i alla fall, vi är bara 3 bebisar + mammor i gruppen. Lite skillnad från när jag och Anders gick med Bo på kvällstid och hela bassängen var full med typ 6-8 ungar och två föräldrar på varje unge, men jag önskar ju ändå att vi hade kunnat gjort samma med Allan för det är en stört mysig aktivitet att göra ihop. Dessutom tog alltid Anders Bo i omklädningsrummet och det är en logistik ska ni veta. En hal, tung liten sprattlare att hålla i ordning på och tvätta samtidigt som en ska tvätta sig själv och byta om, och hur tätt inpå ska en dra på dem världens minsta badbyxor för att förhindra olyckor osv. Jag gjorde typ alla rookie-misstag en kan göra, men vi löste det, och jag kom i tid för att hämta Bosseman på förskolan. En rolig grej med Bo just nu? Han har börjat laborera med språket på så vis att han lägger till -is på ord. "Ska vi åka till stanis?" 
 
 
Bosse & Anders i bassängis back in the day.