Fyra veckor senare

Idag är det 4 veckor sen jag klämde ut en bebis, och på måndag blir han en hel månad, den där bebisen. Allan. Mitt hjärtas fröjd och glädje, min vaginas förstörelse och mina tuttars förfall. Skoja. Fiffi har läkt på ganska bra, men jag hade ont länge. Jag har fortfarande ont i viss mån, vid ansträngning och det, men bäckensmärtan hänger också kvar och det är svårt att veta vad som är vad. Allt hänger ju ihop därnere i bebismaskineriet! Något eller ett par stygn är kvar vid ett av klippen, men snart är också de borta och det blir dags att inventera. Vad är kvar? Vad är borta? Vad har flyttat på sig? Vad har uppkommit efter syjuntan? Nä, nu skojar jag igen. 
 
Jag tyckte i alla fall att 4 veckor var fristen för när det är dags att börja rehabba, så idag plockade jag fram program 1 jag fått av min fysioterapeut och öppnade mammamage-appen (som jag gjorde hela 3 nivåer med efter Bo, alltså..), och jag kan konstatera att det behövdes. Har jag en fungerande muskel kvar någonstans? Ingen vet. Kropp och rutiner! Det är mina ledord för hösten. 
 
Allan är, liksom Bo var, en kräkis, och är i princip konstant täckt i sina egna uppkastningar. Bad behövs. 
 
Allan då? När vi vägde och mätte sist var han 2.5 vecka, och då var han 56 cm lång och vägde typ 4.5 kilo, så vad han tjockat på sig vid det här laget återstår att se på tisdag när vi har läkarkontroll på BVC. De senaste två kvällarna har det varit ett ätande utan dess like; han upphör liksom aldrig att förvåna. Igår hade han ganska långa sovpass på dagen och då var det amma (med korta pauser) i typ 6 timmar från eftermiddag till läggdags, innan jag fräste åt Anders att han fick ta ungen för mina bröstvårtor höll på att ge upp. Han testade då att ge honom ersättning och Allan the eater tog även det och däckade sen nöjt. Idag fick han ersättning när jag gjorde mina rehab-övningar, för det tog tydligen för lång tid (säkert en hel kvart). PS Han är inte överförtjust i napp. Och jag tänker om att det är bröna och tuttandet han vill åt, så skulle han väl inte ta en flaska ersättning.
 
 
Ljuva barn. 
 
I onsdags fyrade han av sitt första leende, och de återkommer dagligen, men han strösslar inte med dem direkt (och jag har inte lyckats fånga det på bild TYVÄRR). Det kan ju bero på att han vrålar efter patte hela tiden. Slut på gnäll! Leendena är ljuvliga, han är ljuvlig, och har smält in i familjen på ett väldigt naturligt sätt. Hur var det innan? Vi vet inte. Mjuka, mjuka bebishuden som fortfarande är luden - min lilla monchichi. Han sover i sin korg, eller bredvid mig i sängen, och jag sover fortfarande som skräp med mycket huvudvärk som följd, men jag räknar med att sömnen kommer ordna till sig när vi ska få ordning på alla rutiner! Åh, hösten och alla dess förhoppningar. 
 
Vissa dagar är det bara sova på någon som gäller, och då kan pappan få sitta ner i soffan ett par timmar. 
 
Brorsan Bosseman intresserar sig mer och mer för lillebror (och för oss; han kommer och lägger sig hos oss mitt i natten igen och sen ligger vi uppradade som i en sardinburk) - han klappar på honom, och idag plockade han fram leksaker och viftade med framför Allans lilla fejs. Gulliga är de. När jag kan tänka en hel tanke igen kommer jag vara så förbannat glad över att de alltid ska ha varandra. 
 
Första gången Bo håller i lillebrollan. <3
 
Tvåbarnsmammi - vilken grej va? 
 
Och jag är uppenbarligen succébra på det. 

Kommentera här: