Förlossning 2.0 - del 1

För att få rätt feeling inför detta inlägg kan ni uppdatera er med Dagarna innan om ni vill. 
 
Ibland när jag lyssnar på Förlossningspodden har jag tyckt mig hört Emma, som driver podden, säga "vissa kan ju ha latensfas i typ en vecka" och såhär i efterhand känns det nästan som att det var så det var. Flera gånger dagarna innan fnös jag till Anders: Ja, efter världens längsta graviditet följer nu världens längsta förlossning. Och jag tror inte att jag vinner den tävlingen på något sätt, men här följer i alla fall berättelsen om när Allan kom till världen. 
 
Dagarna innan i kortform: 
Natten mellan lördag-söndag: värkar var 5-20:e minut några timmar.
Söndag: Slempropp
Måndag: Slempropp? Kanske. Minns inte. 
Tisdag: definitivt slempropp. 
Natten mellan tisdag-onsdag: värkar var 20-30:e minut. 
Onsdag: värk då och då, totalt kanske 8-10 på hela dagen. 
Onsdag kväll: nu kör vi! Värkar ungefär var 10:e minut från och med typ kl 20. 
 
Eftersom det varit som det varit, vågade jag inte tro på något ändå i och för sig, men jag skruttade på där. Nu har det gått några veckor så exakt hur kvällen såg ut minns jag inte, men förmodligen låg jag i sovrummet i fläkten eller på soffan. Jag vet att jag skulle ta en kall dusch vid 23 innan jag lade mig och blev sugen på att bada så jag låg i badet ett tag, det var så skönt. Vid midnatt ringde jag förlossningen och rådfrågade kring den där stilnocten jag skulle ta, och hon tyckte såklart att jag skulle ta den, och sen återkomma när värkarna kom med 5 minuters mellanrum. Trots tabletten blev det inte mer än slummer till och från under natten, jag låg på soffan med värmekudde mest. Under någon timme mitt i natten kom värkarna med 3-5 minuters mellanrum, men så glesade de ut sig till 10 igen.
 
Vid halv 5-hugget började de göra ondare, så jag kröp jag ner i badet igen. Här någonstans började jag se det som jag deklarerade för Anders när vi väl var på förlossningen sen: Min värk är en brandstege. Var den där brandstegen kom ifrån vet jag inte, men den hjälpte. Med varje andetag såg jag en brandstege som reste sig en etapp liksom och det var också smärtan som steg, och sen gled den ner igen när värken klingade av. Under tiden jag låg i badet kom värkarna med 5 minuters mellanrum, så jag ringde förlossningen igen vid halv 6, inte för att jag kände att jag behövde åka då, men för att de sagt att jag skulle ringa och för att kolla läget liksom. Hon berättade att det fanns plats och vi kom överens om att höras en timme senare. Jag tror att jag ringde igen efter max 40 minuter och sa att jag ville komma, och det fick vi. Då hade jag ont. 

(null)

Vi var på BB Stockholm strax innan 7 och fick komma in på ett förlossningsrum direkt för undersökning. En mycket tatuerad och piercad barnmorska från Överum mötte oss, och bara den där svaga touchen av östgötska (Överum är ju inte riktigt Östergötland men ändå) kändes tryggt. Hon satte CTG, men var på väg av sitt nattpass, och tyckte att nästa team som precis börjat skulle undersöka; de var dock upptagna just då. De fortsatte vara upptagna, så vid 8 tror jag, blev det Överum som undersökte i alla fall. Då var jag 3 cm öppen och hade någon cm kvar på livmodertappen. För att få stanna vill de ha 4 cm öppen och utplånad tapp - det är ju då det räknas som aktivt värkarbete - varpå hon föreslog att jag skulle åka hem igen med smärtstillande och/eller en sovdos. "Hur känns det?" RÖVA! ville jag kanske skrika, men jag sa att jag helst slapp och troligtvis lipade jag lite också. Då såg hon i min journal att jag redan fått en sovdos + info kring besöket dagen innan, misstänker jag, för när jag sa att den där sovdosen inte fungerat, försvann hon ut och kom tillbaka med beskedet att eftersom jag haft det jobbigt och var skör, hade de beslutat att jag fick stanna. Sen fick jag det där betryggande bandet om handleden och en infart pronto i handen. Dags att föda barn! 

(null)

 

What’s cooking, good-looking?

En liten punktlista för att kicka igång: 

  • Allan har blivit ca 5.5 vecka och på månadskontrollen förra veckan vägde han strax över 5 pannor och var nära 58 cm lång. Återkommer till detta! 
  • Jag har börjat banta med hjälp av viktväktarna men det är så trist att vi inte behöver prata mer om det. Jag kan bara nämna kort att jag får äta nära dubbelt så många points nu när jag ammar, mot sist jag körde, och många fler grejer är NOLL - ändå är det svårt? För mig alltså, vem annars som helst hade säkert rett ut det, mvh, hungrig. 
  • Mutti/mormor har varit här i helgen. 
  • Bo har börjat på ny förskola. 

Lill-Allan då, ej så liten! De här maratonamningarna fortsätter att frekventera mina eftermiddagar samt kvällar, och den där extra flaskan med ersättning sticks nu i det hungriga lilla gapet dagligen. Inte längre för att mina bröstvårtor skriker, utan för att Allan skriker på mina bröstvårtor några timmar in i loppet. Jag antar att det tar slut? Ja ja. Det är ju bara befriande att han tar flaska, och sen vill jag kanske inte att den ska vara en nödvändighet eftersom det blir osmidigt i längden (orka släpa med sig flaskor, ersättning och det så fort en ska nånstans - jag är för lat!). Han börjar i alla fall få små fantastiska veck på sin fantastiska lilla kropp och kinderna då! Kinderna! Mer bebiskinder till folket. 

(null)

Vår andra solstråle är inte så solig den här veckan; första veckan härnere på nya föris gick jättebra. Anders var med 3 dagar, sen var Bo själv torsdag-fredag. No probs! "Pappa gå" hette det t ex på torsdagen vid lämning. Den här veckan har han gråtit alla morgnar, och igår och idag började det redan hemma. Hur allvarligt ska en ta det? Han gråter ju rätt ofta sen några månader tillbaka, men det är klart att det är en stor omställning som påverkar honom. Han går i alla fall en kort dag till, sen blir det helg för Bosseman. Nästa vecka kör vi 4 dagar, sen är det meningen att det ska bli 3, men vi velar över hur vi ska lägga upp dem. 

Att mormor hälsar på är förstås alltid en höjdpunkt, men höjdpunkten på höjdpunkten den här gången var Junibacken. Vilket ställe! Dunderkul ju. Jag var dock rätt slut efter alla de där timmarna med tjock-Allan i selen (en får inte ta med barnvagn in), men Bos lycka gör det förstås värt det! 
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Morbror Henrik & Lilly på besök

Förra helgen hade vi finbesök. Min minsta storebror och hans dotter Lilly, a.k.a Bos och Allans morbror och kusin, flög in för att beskåda det nya underverket. Och leka förstås! Eftersom det var premiär i Akalla, visade vi dem det finaste vi har - Akalla by. Succé varje gång. Den här gången var det fotboll på dansbanan som lockade flest skratt. Efteråt käkade vi glass nere vid mini-golfen och skrattade åt farbröderna med särskilda väskor fulla med särskilda bollar. Mini-golf är ingen lek i Akalla, det ska ni veta!