Nedräkning

Den här veckan har vi blivit av med en årskurs i och med att 9:orna är iväg på prao, och nästa vecka är det höstlov. Åtminstone för eleverna; av någon märklig anledning är höstlovet läsårets enda veckolov vi lärare jobbar 3 dagar av 5. På våren är vi lediga till höger och vänster, men höstterminen bryts endast av en liten långhelg. Om ni undrar varför lärarna ser ut som vålnader lagom till december har ni där ert svar! Det blir dock något sorts break i och med elevtomma korridorer. 

Eftersom jag träffar min 9:a varje dag blir det lite luft i schemat, vilket är toppen, plus att de ska få kontakt med skolan när de är borta så jag åker till både Mall of Scandinavia och Kista galleria på arbetstid. Sippa kaffe! Strosa! 

Den där "luften" är också rätt nödvändig för de 3 högarna med uppsatser jag fick in förra veckan, och även fast det inte är 3 x 32 elever längre, är det ändå lite att tugga i sig. Även detta har jag löst med att skaffa mig en lärarstudent. Han läser, jag läser, han skriver härliga kommentarer, jag... nickar och håller med. 

Nu när han varit ett par veckor har jag till och med kommit till: "Går du och drar kopior på den här? 24! Underbart, tack." Han ska faktiskt delta i alla delar av verksamheten. 

(null)

(null)
En stor del av min kamerarulle på telefonen. Mvh, analog_lärare_85



Konstant avbruten

Jag försökte mig på att skriva ett inlägg i soffan igår medan vi kollade på vårt senaste knark Mindhunters på Netflix (se den!), och dessutom hade en liten Bo som klättrade runt. Det blev inget inlägg. Det blev några rader och sen råkade jag stänga ner skiten eftersom jag har tics vad gäller att stänga ner appar. 

Men så är livet, några rader i taget som antingen blir eller inte blir. Som sömn. Alltid avbruten minst en gång i vanliga fall och nu åkte ju lilleman på feber igen, och då är den.. konstant avbruten. 

Liksom hans förskolegång. Pga återkommande feberepisoder. Liksom mitt jobb, pga samma och pga kröppa. 

Låter det som att jag tycker att livet är jobbigt? Det tror jag inte att jag gör. Jag är bara trött. Konstant. 
(null)

(null)

På okänd mark

I söndags peakade väl den här britt-sommaren med stört sköna temperaturer och sol. Som vanligt har jag svårt med prioriteringarna (eller så är behoven fler än vad en hinner/orkar med), så vi var inne på förmiddagen och städade. Såhär i efterhand borde en ju promenerat raka vägen ut och bosatt sig i närmsta lövhög med näsan upp. 

Efter Bosseman hade nappat lunch ett par timmar gav vi oss såväl ut och när folk mötte oss med ICA-kassar fulla med svamp på väg ut ur skogen blev vi (läs: Anders) lite missmodiga, för det var tydligen det som var målet. Svamp! 

Jag har knappt gått åt det hållet på Järvafältet och dessutom tog vi en ny sväng. Helvete vad fint det var! Och vad kul det var att leta svamp! Jag har hittills i mitt 32-åriga liv aldrig plockat någon svamp; åtminstone inte med målet att äta den. Det här kommer låta så sjukt nu, men jag kände mig som en riktig människa? Normal liksom? Det är inte ofta jag gör. En medelmåtta, yes, men normal? Nej nej. 

(null)


(null)


(null)


(null)


(null)