End of the year

Slutet på vårterminen betyder slutet på läsåret och det känns som att vi bara andats, levt och brytt oss om betyg och utvärderingar på det senaste. 


Jag har haft en klass några veckor nu eftersom en kollega slutade lite hastigt pga nytt jobb, och igår lät jag dem skriva en mycket kort exit ticket som det kallas. En av dem skrev den lilla raden nedan och det fastnade för jag ser kanske inte så på min egen undervisning, men jag vill att det är så den ska kännas. Min klass som jag undervisat i svenska hela terminen hade överlag lite mer att säga, ömsom solsken och ömsom regn, men det vill jag grotta ner mig i en annan gång. 

Rättningshörnan.
Okej "ever" var kanske att ta i, men shit vad hudlös en är just nu; ALLT känns

Me-hens

I början av maj tog jag ut min hormonspiral, och förra gången jag gjorde det var det för ett specifikt syfte (tillverka det vackraste barnet), så det var (är??) en mindfuck att det inte är meningen den här gången. Särskilt inte eftersom jag bitvis kan vara så litenbebis-sugen att jag nästan imploderar. 


Jag har läst till och från att hormonspiral eventuellt kan påverka bäckensmärta, och vid det här laget är jag beredd att testa allt. Än så länge är det ingen jätteskillnad, men det kan också ha att göra med det faktum att jag hoppat över sjukgymnastiken och tja, flyttat. 

En ganska naturlig konsekvens gjorde dock entré igår kväll när jag läste 7:ors noveller om rädsla. Det började mola i hela mellangärdet och jag fattade ungefär exakt ingenting. Sen ba: mens. Just det. 

Nu är det förstås übersynd om mig. Men det var väl inget nytt. 

On a different note: ett par steg här och där sen ca 11 månaders ålder börjar nu ordna till sig. Det bästa: han applåderar sig själv när han gått.

Bläckfisk, betyg, Bo osv.

Jag höll på att skriva världens inlägg till Bo på facebook i lördags. Sådär som man ska. Men så kom något i vägen och texten försvann och ni vet. Egentligen orkade jag inte processa att mitt barn var ett år just på ettårsdagen, och jag gör det nog fortfarande inte, för nu ska jag sätta tusen betyg innan kl 24:00 imorgon kväll (och inte 8:00 imorgon bitti som jag trodde - PRAISE THE LORD!), så det känslomässiga får vänta. 
 
Bara att det gör ju inte det. Det tränger sig på. Skaver. Gör ont. Blir något rensband till vasken som vrider sig runt i magen. Och även fast jag på riktigt tycker att jag är något sorts wonderwoman/bläckfisk just nu, så räcker jag ändå inte till. Jag kan inte lösa allt som behöver lösas, jag kan inte hela alla sår som blöder. Men jag försöker att plåstra så gott det går med någon av alla mina åtta armar. 
 
29 maj 2016 såg lite annorlunda ut... Snart får jag äntligen tid att frossa!