Breastfeed me, baby

Det här med bebis och mat verkar ju vara en evighetshistoria. Först ska ungen ammas till mamman höll på att bli knäpp, sen lyckades vi bryta den där absoluta nödvändigheten i att han skulle äta från mig och då var ungefär dags att introducera mat i form av gröt och fruktpuréer. Eller, vi började nog lite väl tidigt men det var på grund av den mycket naiva förhoppningen att han skulle lägga sig mättare och därför inte vakna arton gånger/natt.
 
Det har nu gått 2-3 månader och han gillar fortfarande inte gröt; inte den vanliga, inte den smaksatta. Han gillar heller inte välling. Eller i princip någon burkmat. Det är inte så att han spottar ut och ser förskräckt ut, eller kräks, det är bara så att han ska själv. Vi får inte mata honom. I början lyckades vi lura genom att sjunga så han log med öppen mun, men han kom på det tricket och ler nu med stängd mun när han sitter vid matbordet. Vi kör väl lite BLW (baby-led weaning -googla't) samtidigt, han får stavar av ditten och datten att käka på, men hur mycket hamnar i munnen? 
 
 
Gällande amningen, som kändes som en sådan obeskrivlig börda sådär runt när han var 4 månader, så är det nu bara världens mysigaste grej, och jag är typ ledsen att det tycks sina mer för varje dag. För att inte tala om det ledsna som finns kvar när påsarna är tömda så att säga... 
 
 
(Det var en sisådär 3 dagar sen jag påbörjade det här inlägget, och sen dess har det faktiskt gått framåt med maten... Gröt med mangopuré på gick mycket bättre, och det har gått i lite välling när vi använt en annan pip på nappflaskan - klart slut!)
 
 

Kommentera här: