Dumma amning

Den där gynkan jag träffade i tisdags skyllde ju, som jag berättade igår, mina bäckenproblem på amningen eftersom den då, trots min absurda mjölkkonsumtion, förmodligen kalkat ur skelettet. Han tog också ungefär en halv sekunds titt på fiffi-linis innan han sa: "jag ser att du ammar, dina slemhinnor är röda." Eftersom allt såg så in i helvete normalt ut men jag ändå har ont frågade jag om jag kunde ha ont av spiralen trots att den sitter som den ska. "Javisst, du ammar ju och då drar livmodern ihop sig." But of course. Hade jag frågat något mer kan jag sätta en lilltå på att han hade skyllt även det på amningen. 
 
Min initiala plan var att sluta amma runt jul, men sen när hans överlevnad inte längre var beroende av mina bröst så var det ju bara mysigt och vi hamnade rätt snart på en nivå där det inte blir jobbigt även om jag är borta från honom, t ex på jobbet. Så jag tänkte om och hamnade mer på "så länge han vill, så länge jag vill". Typ. Och nu är det några av mina mysigaste stunder på dagen (förutom när han avslutar med att rulla runt på mage och använda min bröstvårta som en tuggleksak). 
 
Favorit i repris. 
 
I alla fall. Jag vet inte hur jag ska göra. Kommer jag inte bli bra i mitt bäcken så länge jag ammar? Kommer jag någonsin bli bra? Hur länge till kommer han ens att vilja amma? Stämmer det verkligen att jag har kalkbrist? Osv osv. 
 
Jag fattar att steg 1 är att träffa min ordinarie läkare och sen bestämma utefter vad jag får reda på där. På gyn-akuten fick jag tips om bäckenbottencentrum och hon tyckte absolut att jag skulle ta kontakt med dem oavsett utfall på ultraljudet, men när jag läser om dem verkar det mer som att de jobbar med förlossningsskador i vävnaden, som efter svåra bristningar, och eftersom fiffi är orörd på den fronten finns det inga sådana.

Kommentera här: