It's just emotion, taking me (eller mest han) over

Det här med att Bo visar mer känslor är förstås inte bara negativt; han visar ju mer glädje och mer kärlek gentemot oss också. Självklart är det ilskan som vi fastnar på, den är helt omöjlig att missa. Exempel: tidigare när han blev trött och började klippa med ögonen kunde vi lägga honom ner med sin napp och sin snutte och han låg där och somnade, kanske med ett intryck av nappen någonstans på vägen mot John Blunds förlovade land. Nu när ögonen börjar klippa blir han skogstokig och börjar störtgråta. Kanske lyckas jag lugna honom och tro att han håller på att somna, men så upprepas samma scenario. Ibland 3-4 gånger. När han gråter sådär måste vi plocka upp honom och idag kände jag väldigt tydligt att min rygg inte riktigt pallar det.
 
Jag måste kontakta sjukgymnast känner jag, men att en inte ska belasta när det gör ont är väl inte så svårt att räkna ut. Mer muskler, mindre vikt lär också vara ett bra recept. Jag har visserligen gått ner allt jag gick upp med Bo i magen men jag ligger fortfarande 10 pannor över min smärtgräns. Och när jag säger smärtgräns menar jag det, så fort jag kommer ner till/under 85 kilo märks en stor skillnad i framförallt korsryggen, men också i knäna, och såhär ett uppluckrat bäcken senare misstänker jag att även höfterna skulle må bättre nu när de fått stryk. Mamma-jympa imorrn, hej och hå! Försiktigt. 
 
För övrigt är det ett år sedan den där måndagsmorgonen när jag kissade på en sticka och vi fick reda på att han skulle komma. Så abstrakt och konstigt allting var. Så konkret och naturligt det är nu. 
 

Kommentera här: