Föda barn och det - tankar tre och en halv månad senare

För ett par veckor sen var jag på uppföljningssamtal efter förlossningen. På Danderyd erbjuder de det till sådana som blivit igångsatta och/eller snittade för att de menade att just de förlossningarna kan upplevas traumatiska. Det är ju bra, men jag känner nog att alla förstföderskor borde bli erbjudna sådana samtal eftersom det är en sådan speciell sak att gå igenom. Vissa har kanske jättebra uppföljning med sina barnmorskor på efterkontrollen hos MVC, men jag var inte särskilt imponerad av min efterkontroll. Anywho! Jag vill påstå att jag fick den milda varianten av både igångsättning (eftersom värkarna redan börjat) och snitt (eftersom det aldrig var någon fara för Bo), och kände väl inte att det var något särskilt att processa när jag blev tillfrågad på BB men sa ändå ja eftersom jag inte visste om jag alltid skulle känna så. 
 
Vårt underbara sista barnmorsketeam - uska Malene och BM Ewa - passade på att ta en selfie i operationssalen. 
 
På samtalet fick jag träffa en läkare jag inte träffat förut, vilket hon typ bad om ursäkt för, men eftersom vi var där ett tag i samband med Bosses födelse, träffade jag ju en hel del personal och tyckte inte att det gjorde så mycket. Nu vet jag dock inte, för om jag då och då tänkt deppiga tankar om min förlossning under sommaren, tänkte jag bara det efter uppföljningen. Jag var gråtig liksom. Anledningen då: jag är, vilket jag redan visste, fucking livrädd för att nästa förlossning ska bli ett snitt, för om det blir det får jag aldrig föda vaginalt + en av de viktigaste grejerna för mig de där pissiga extra två veckorna var ju att jag så gärna ville att kroppen skulle komma igång av sig själv, vilket den gjorde och då kändes det okej. Den här läkaren sa dock att utefter mitt partogram (det där pappret med markeringar som visar öppningsskedet) och med tanke på att jag blivit igångsatt osv, var hennes tolkning att jag aldrig kom in i ett ordentligt värkarbete och det var därför det blev som det blev. Inte att jag inte hade värkar, men att jag var värksvag och att de inte gjorde vad de skulle. Och det där sänkte mig. Särskilt pga livrädslan för fler snitt. "Nähä, min kropp KAN inte föda barn trots allt, det var ju snyggt". Det finns inget, absolut inget, som säger att något av det som hände upprepar sig nästa gång jag föder, men försök att få in det in det här känslomässiga vraket. Det är som vanligt; rationellt fattar jag, men inte emotionellt. 
 
Här ligger jag och är värksvag. 
 
Nästa tanke blir: hade det gått att föda honom vaginalt? Jag ville ju få bekräftat att det inte fanns en annan utväg när han låg som han låg, men på den här läkaren lät det som att hade det bara funnits ett ordentligt värkarbete hade det gått. Skulle jag stannat hemma och låta värkarna ha sin gång istället för att åka in och få cytotec? Hade det gjort skillnad? 
 
Sen kommer jag till det här med att hon som hade samtalet med mig inte var med vid förlossningen: Hon var inte med. Hon har läst min journal och kollat på mitt partogram. 
 
Hon var inte med. 
 
Det vi kom fram till var i alla fall något gott, och det är att jag borde gå på ett aurora-samtal innan nästa förlossning för att diskutera strategier. Typ: om det måste bli snitt igen, hur hanterar jag det? För som det känns nu kommer jag packa ihop och åka hem och försöka själv om någon skulle komma med det förslaget. 
1 Alex:

skriven

Alltså, jag var också sjukt "värksvag" (om jag kommer ihåg rätt) och öppnade mig typ nada på fem timmar (hade öppnats några cm från det att förlossningen kom igång) och då satte de in värkstimulerande som drog igång värkarna åt mig, så min kropp var ju inte så bra på att föda (snabbt iaf) egentligen men det funkade ju att få ut Selma vaginalt till slut iaf, så om dina värkar skulle vara svaga (om de nu var det) nästa gång kanske det funkar om du får lite skjuts på traven av värkstimulerande ...eller fick du det den här förlossningen också?

Svar: Ja, jag fick värkstimulerande när jag nått 6 cm, och hade det fram till det beslutades om snitt (eftersom det inte gjort någon verkan alls). Poängen är väl att alla kan föda barn och att ett snitt också är en födsel. Det är bara himla prestationsångest som med allting annat. Bäst på att föda barn är den som gör det snabbt, vaginalt och utan smärtlindring. Typ.
challetutt

Kommentera här: