Historien om tandjäveln - måndagsmys!

Det här är en evighetshistoria, så ni kan välja att läsa om typ hela skiten, eller bara skiten som inträffat nyligen. Ge dig inte på det här inlägget överhuvudtaget om du är 1. person som ofta säger till mig: "du skriver så långa inlägg, jag orkar aldrig läsa" - hej då, vi hörs 2. person med tandläkarskräck
 
Hela skiten börjar här: 
Sen mina visdomständer började titta fram, inklusive en av de övre som bara blev en liten flisa, har jag fått springa till tandis med dem. Infektioner och svullnad och mat som fastnat och fan och hans moster. För två år sen sökte jag för en infektion och tandläkaren jag träffade då sa att eftersom jag hade så stora fickor kring de nedre, och att de inte låg i linje med resten av tandraden, borde jag ta bort dem. Jag fick inte tummen ur röven den gången, och så blev det problem igen förra hösten, men då var jag på smällen så vi gjorde inget särskilt. Den tandisen, en ny, sa att han inte tyckte att jag var tvungen att ta bort dem, han skulle skicka mig till tandhygienist som skulle lära mig att göra rent så jag slapp problem. Han bokade in mig på 3 besök hos Fatmeh som visserligen är en underbar mänska, men gällande "tips om rengöring" gav hon mig en barntandborste och sa att den här är lättare att göra rent med, resten av tiden tog hon bort tandsten. Och vet ni; att ta bort tandsten är vidrigare än att laga hål. 
 
I våras strax innan jag skulle föda barn fick jag en galen förkylning och hade problem med örat, det liksom drog i det och ner i käken, och i princip alltid när jag är förkyld blir jag svullen i munnen runt en eller flera visdomständer. Nästa steg i den här lilla berättelsen är att jag låg i cirka ett dygns värkarbete och efter det inte kunnat gapa mer än knappt halvvägs. Obs, detta hände även 2012 och då löste det sig i samband med att jag fick en inflammation i en tand, käkade penicillin för detta samt fick en bettskena. Som jag använde sporadiskt och sen inte alls. 
 
Den senaste skiten börjar här: 
Så. Det är hösten 2016 och jag ska "ta tag i mina tänder". Bokar en tid hos ytterligare en ny tandis här i Tensta, och möts av en tjej som ser ut att vara ish-24 och gilla Stureplan. Jag har två hål och en mun som inte går att öppna. Vi kommer överens om att hon ska försöka ta ut visdomstanden utan operation, hon säger: "Jag testar, men går det inte får vi vänta, för det går inte att operera när du har så litet gap." Jag får en remiss till bettfysiologen och hon lagar två hål utan bedövning, vilket gick skitbra. Detta är en måndag. På onsdagen ska jag ta bort visdomstanden, men hon håller på med en annan tand som inte vill komma ut på en annan patient så jag väntar 40 minuter helt i onödan och bokar om tiden till följande måndag. Då spenderar jag nästan två timmar i stolen hos henne där hon försöker att successivt massakera tanden så att hon skulle kunna dra ut bitarna (jag tror åtminstone att det var strategin), men hon fick inte bukt med rötterna och säger först att hon tänker lämna dem där. "Det är lugnt eftersom det inte är någon infektion, jag har gjort det massor av gånger". Jag känner mig tveksam, men är så jävla mörbultad att jag inte orkar bråka. Sen ångrar hon sig och säger att det ser ut på röntgen som att det sitter en benbit mellan rötterna och det kan ställa till problem. Röntgenbilden togs innan hon började mosa tanden. Jag tänker att hon kanske skulle gett sig redan där om det nu var tveksamt från början att det skulle fungera med en vanlig utdragning? En annan härlig sak var att hon och tandsköterskan liksom gnabbades lite fram och tillbaka under tiden de jobbade: "Ta den här, nej, den funkar inte, jag vill ha den, nä, prova den istället" osv. Hon skickar iväg mig till Rinkeby och jag har som bekant en bebis jag ammar, så Anders kommer bort med honom och vi åker alla tillsammans till Rinkeby där jag ammar i väntrummet innan jag går in för ytterligare cirka två timmars bankande och bändande och till slut skärande.
 
Det första tandis nummer två säger när jag gapar är: "Alltså, jag fattar inte riktigt vad hon gjort, det är sår överallt." Han försöker först med samma teknik, det vill säga att borra och dra och rucka ut bitarna som är kvar och mumlar: "Egentligen behöver vi operera men det hinner vi inte." Till slut måste han ge upp och de "steriliserar" rummet (täcker saker och ting i gammal aluminiumfolie, reds. anm.) och sen antar jag att de cuttar där det behövs. Vid det här laget är inte bara min mun utan också min mungipa mosad, och bara för att de cuttar betyder inte det att de inte måste banka och dra fortfarande. Medan detta pågår springer minst två olika personer in och ut ur rummet varav en av dem smäller upp röntgenbilder på hans nästa patient och börjar fråga om det fallet och han svarar? Medan han skär i en mun vars gap är för litet för att skära i? Allting avslutas med att han ska sy och muttrar: "Jag ska bara suturera, jag vet bara inte riktigt var jag ska suturera, det är tandkött.." *viftar med fingret åt alla håll* Vid det här laget hade bedövningen börjat släppa. Han sa hej då med att berätta att jag skulle vara svullen och ha ont i någon vecka. 
 
När jag kom hem. Tycker inte att jag är helt ful med så svullna läppar? Kanske något att fundera på. 
 
När jag kom hem grät jag för att det gjorde så ont och för att jag ångrade att jag gått med på det här nu, men jag hade ju inte det? Hon gjorde ju inte som vi kom överens om. Dagen efter var hela mungipan ett stort sår, sen fick jag herpesutslag och blåmärken, svullen som... Jag fick också svar på remissen från bettfysiologen samma dag; de beräknade att det skulle ta ca 17 månader innan jag kunde få en tid och meddelade att någon sorts grundavgift ligger på cirkus 3000 bananer. Ja, ni läste rätt. SJUTTON månader till jag ska få hjälp att gapa normalt igen. Nä, men jag får väl kämpa på med käkövningar och rota fram den där himla bettskenan och se vad som händer. 
 
Och mina jävla framkamerabilder vill inte lägga sig rätt om de inte instagrammats först, och jag antar att en kan ändra något med filstorlek eller vad det nu är, men igen då.. jag ids inte. Ni kan väl vara så vänliga och vrida på skallen och förfasas över svullnaden på min högra sida. 
 
Efter en veckas konstant intag av värktabletter utan någon förbättring av värk och smärta, samt en konstig liten spene av tandkött som uppstått på utsidan av nederkäken, kände jag mig nödgad att kontakta detta djävulsnäste igen. I onsdags fick jag komma till Rinkeby, han klippte bort lille spenen och spolade rent. Obs att jag sköljt med koksaltslösning och använt barntandborsten jag fick av Fatmeh VARJE dag i fåfänga försök att själv hålla rent. 
 
"Hur länge kommer det att göra ont?" frågade jag innan jag gick (eftersom han uppenbarligen hade fel förra gången).
"När man har jobbat så hårt på munnen kan det ta upp till en månad."
 
Vad hände med ont och svullen i någon vecka? Nu är jag dock på bättringsvägen och är nere på 3 doser värktabletter om dagen istället för 4. Slut på info. 
1 Alex:

skriven

Herregud! Alltså, vilken jädra pärs att gå igenom allt det där. Strongt av dig att träna när du hade/har så ont. Har inte haft mycket munproblem, men de jag haft gör att jag vet hur jäkla vidrigt det är och hur sjukt mycket det där lilla utrymmet på kroppen påverkar allt annat. Hoppas du mår bättre snart!

Kommentera här: