Charmed, I'm sure

Apropå vad jag skrev igår så låg jag inatt med bebisen tryckt intill min kropp och kände hans slem och rosslande rida hans lilla kropp som en ond våg, och fick en uppenbarelse kring hur jag författat ett helt inlägg som i princip gick ut på att det är synd om MIG för att min bebis är sjuk? För att inte tala om det ohärliga i att förringa galenskap på det där viset, herreGUD! Tyck inte synd om mig, tyck synd om min bebis istället. Som har en sån mor!
 
Jag är lite extra inne i det där med mödraskap just nu; läser Alex Schulmans bok om hans icke så ömma moder Lisette. Upplägget är exakt som boken om hans pappa med hopp mellan nu och då, innan och efter, och jag tyckte att boken om hans pappa var väldigt fin. Den här är nog lite för close to home av flera anledningar (bara det faktum att hans mamma och morfar har koppling till Mjölby? Hade ingen aning). Det gör ont att läsa. Jag fastnar på alla detaljer han minns, alla små gester och uttryck och blickar och miner, som har gjort SÅ ont i honom men som hon inte mindes eller förstod var sårande, och då blir jag rädd. Jag vet att Bo kommer att vara arg och ledsen på mig hundra, tusen, gånger om, men... Vilka gester och blickar och ord jag ger honom kommer han aldrig att glömma? 
 
Sen utgår jag ifrån att de där detaljerna får en helt annan tyngd när de förekommer i en tillvaro som är allt igenom destruktiv, och jag kan ju bara hoppas, önska och göra allt jag kan för att Bo och hans förhoppningsvisa syskon, inte kommer att befinna sig i en sådan. 
 

Kommentera här: