Halvårshunken

Nu har det otroliga hänt igen; min son har blivit en månad äldre och kan sälla sig till halvåringarnas skara. Han är sex månader, och en liten rackare minst sagt. För ungefär en vecka sen drog han av sig mössan första gången, strumporna sparkar han av och han har lyckats pilla upp en flärpen på blöjan ett par gånger. Kanske mer nakenfis än rackare? Han skrattar när en tar av honom kläderna och gnäller när de ska på. Han klappar händerna men har rätt dålig koll på vad en handklappning signalerar utan kör det lite när som; t ex när han bölar efter jag kört snorsugen. Han älskar att bada med pappa och kolla det där 20-minutersklippet med Babblarna på repeat. Han har testat gröt och välling och burkar med frukt och lite mat, och majskrokar och rån och banan och pizzakanter och han är så noga med att han ska hålla i skeden/maten själv - jag skulle vara överdrivet positiv om jag uppskattade att hälften av det vi ställer fram hamnar i munnen. Han gillar sin gåstol och kaninen han fått av mormor som spelar och sin gröna napp och att sitta upp i vagnen så han ser ordentligt. 
 
Han blandar mammas tutte med ersättning i flaska och sover ganska bra i sin spjälsäng, men vill helst ligga mellan pappa och mamma såklart. Han är 70 centimeter lång och väger över 8 kilo. 
 
Och han är fortfarande den vackraste pojke jag sett. 
Blåbär! 
 
Sittvagnspremiären. 
 
Favoritposition.
 
På upptäcksfärd under köksbordet. 
 
Pappas knä är bästa knät. <3
 
Omnomnom. 
 
Skrutt!
 
Varsågoda för bildfrossa! Det glädjer Bos farföräldrar om inga andra. 

Studenten, arbetaren, mamman

 
Igår var det två veckor kvar till jag ska börja jobba igen. Jag ska jobba 40% fram till påsk, men det är ju bara ytterligare ett par veckor innan det är jullov och jag kommer inte få "min" tjänst förrän efter jul så det känns inte särskilt betungande. Det känns som att jag kommer komma in och nosa lite, och att det drar igång på riktigt i samband med att vårterminen startar. 
 
Jag bad ganska tidigt om att de här 40% skulle förläggas på två dagar, såklart, och det ser väl inte så troligt ut. Jag har haft lite ont i magen över det, för jag vill inte dutta med tiden jag ska ha med Bo, tänk om det känns som att jag alltid jobbar även fast det inte ens är halvtid? De river sig i håret där borta på skolan och inget är klart än. 
 
Innan dess, eller åtminstone i samband med, tänkte jag ta igen de där tentorna jag missade när jag pluggade lärarlyftet SvA, så jag rotade fram lite böcker och satte igång igår. Jag kan inte säga annat än att det är en viss skillnad att läsa vetenskaplig text med en 6-månaders bebis; min hjärna är trög av amningen, jag har knappt läst alls sen han föddes = måste ha fullt fokus - jag kunde inte ens ha musik på? samt att det blir vissa pauser á la "jag måste kissa och får inte sätta ner honom, HÄR" och så boom, bebis i knät. 
 
Men det ska väl gå det här också. 

Charmed, I'm sure

Apropå vad jag skrev igår så låg jag inatt med bebisen tryckt intill min kropp och kände hans slem och rosslande rida hans lilla kropp som en ond våg, och fick en uppenbarelse kring hur jag författat ett helt inlägg som i princip gick ut på att det är synd om MIG för att min bebis är sjuk? För att inte tala om det ohärliga i att förringa galenskap på det där viset, herreGUD! Tyck inte synd om mig, tyck synd om min bebis istället. Som har en sån mor!
 
Jag är lite extra inne i det där med mödraskap just nu; läser Alex Schulmans bok om hans icke så ömma moder Lisette. Upplägget är exakt som boken om hans pappa med hopp mellan nu och då, innan och efter, och jag tyckte att boken om hans pappa var väldigt fin. Den här är nog lite för close to home av flera anledningar (bara det faktum att hans mamma och morfar har koppling till Mjölby? Hade ingen aning). Det gör ont att läsa. Jag fastnar på alla detaljer han minns, alla små gester och uttryck och blickar och miner, som har gjort SÅ ont i honom men som hon inte mindes eller förstod var sårande, och då blir jag rädd. Jag vet att Bo kommer att vara arg och ledsen på mig hundra, tusen, gånger om, men... Vilka gester och blickar och ord jag ger honom kommer han aldrig att glömma? 
 
Sen utgår jag ifrån att de där detaljerna får en helt annan tyngd när de förekommer i en tillvaro som är allt igenom destruktiv, och jag kan ju bara hoppas, önska och göra allt jag kan för att Bo och hans förhoppningsvisa syskon, inte kommer att befinna sig i en sådan.