Det svänger

 
Vi skulle åka till Norrland och Anders päron över påsken, något jag såg extra mycket fram emot eftersom jag inte pallrat mig dit sen Kristi himmelsfärd förra året (pga hela jullovet i New York och inte hos familjerna som vi brukar), men de har fått magsjuka däruppe så det blir inget. Supertrist! Jag såg fram emot att vänja in lille-Dogge vid hans norrländska arv med extra långa frukostar på kökssoffan och extra många vilstunder, ni vet, känna lugnet. Han är inne i någon överaktiv gympingfas och några långa pratstunder med farmor och farfars röster som omväxling till det eviga sorlet av gapiga tonåringar hade säkert varit bra. 
 
Dock är fasters senaste solstråle Lilly hemma på slätten, så jag packar mig dit ett par dagar istället. Anders ska jobba vidare på sin nya bok som ska in för någon tävling på förlaget senast den 14:e april. Vi kanske skulle få tummen ur och göra klart finliret med vårt gemensamma projekt också? Dubbel vinstchans ju! Det är bara två år sen den blev nästan klar... 
 
Längtar! 

Det stora tros-traumat

När en kvinna befinner sig i varierande vikt och tillstånd, krävs en uppdatering av kläder och underkläder. Jag har i mitt vuxna liv legat på en skala kring 80-95 kilo, alltså en skillnad på 15 kilo och har därför garderob därefter. Min mellangarderob är den största (runt 85 kilo), jag har min smalgarderob som etablerades när jag bodde i New York, och jag har min tjockisgarderob som jag vänder mig till när jag passerar 90. Vi kan diskutera problematiken i mina garderobs-termer en annan gång. 
 
När jag blev gravid låg jag redan på tjockisgarderoben, annars hade ju den varit en ypperlig sådan att ta till för en växande kropp; billigare hade det också varit. Jag vet inte hur mycket jag spenderat på gravidkläder, jag vill inte veta. Jag ville och vill fortfarande bara vara bekväm. Jag hoppade i gravidtights redan vecka 10-ish, men då var det framförallt för att allt som satt åt det minsta gjorde att jag ville skrika. Hela huden värkte. 
 
Tuttarna började växa och jag fick köpa nya behåar, och bara att hitta något som var lagom och som inte gjorde ont var ett trauma. När magen tittade fram började mina vanliga trosor rulla ner och lägga sig som en hård korv precis på mitt ömma blygdben, och jag som varit ett fan av höga trosor sen juni 2013 gick förstås loss i jakt på sådana. Skönt! tänkte jag. 
 
De första! 
 
De jag kände till var i microfiber (som om en använder sköljmedel på dem, vilket jag gjort, slutar andas) och eftersom fiffi mår lite sisådär under graviditeten är material som andas ännu mer essentiellt. Jag vände mig därför till "vanliga", höga trosor i bomull, bara för att upptäcka att dessa har hårda kanter som skär in i naveln. Så fail 1: jag investerade i fler par som ovan, fiffi blev ledsen. Fail 2: köpte bomull, naveln blev ledsen. 
 
Vad gäller behåar för en expanderande ung kvinna som inte ser ut att vara gjorda för Agda 87, har jag fortfarande inte lyckats, men jag vill ändå säga att alla mina underklädes-problem löstes när jag gick in på Kappahl. De har en Motherline i ekologisk bomull som inte skär in någonstans, och efter jag konstaterat det gällande trosan gav jag upp och köpte ett par amningsbehåar från samma märke. 
 
Ett par stödstrumpor på det, sen är outfiten klar! Varsågoda och njut av denna uppenbarelse. Nästa gång blir det påklädda bilder, jag lovar. Kan förresten meddela att den här togs för 1½ vecka sedan och som ni ser är det ingen mage som börjar vid bröna där. Det hände liksom på en vecka. 

 
Det sista jag vill berätta är att jag fram till detta trauma började, alltid varit ett fan av Twilfit. INTE LÄNGRE. Jag har totalt varit i tre olika butiker utan att få rätt/bra hjälp. Däremot har de, de absolut bästa gravid-strumpbyxorna - tips!