Några ordentliga bilder från midsommarafton

Tack vare detta barns ankomst till världen, har jag börjat använda min riktiga kamera igen. Så här har ni! 
Ni som följer mig på instagram såg hur mycket Bobbo tyckte om sin krans. Hans ömma fader var road dock. 
 
Han tyckte också sisådär om sin plats i skuggan, men lyckades ändå underhålla sig själv med den spännande busken en go stund. 
 
Himla idyll därute på Tynderö. Havet och det. 
 
På kvällen var lillen tröttis och fick sitta sjalen när det var dags för middag. 
 
Sen tog faster Anna över vakten resten av aftonen. 
 
För övrigt fick jag skippa trippen till Södertälje igår, och aldrig har jag blivit gladare av inställda planer. En av mina bästa vänner är mammi <3 
 
2016 alltså, vilket år det blir!

En månad

Igår var det den 27:e juni och det betyder att Bo varit hos oss en hel månad. Han firade med toppenhumör hemma hos farmor & farfar, och sen genom att vara en grinig mammagris hela tågresan hem. Han var dock inte i närheten lika tråkig att ha att göra med som det cirka fyraåriga barnet som satt ungefär bredvid oss och inte under alla dessa cirka fyra år lärt sig att kommunicera genom annat än att gapa. 
 
 
 
 
Imorgon ska vi till BVC på enmånadskontroll och sen tänkte jag och Bo ta en tur till Södertälje för att hälsa på ännu en kvinna som väntar. 
 
 

Efter barnalstrande

Här kommer det andra inlägget om kröppa! PS Nu när jag skrivit klart det här inser jag att dessa tankar/händelser, inte är "ETT inlägg", så jag kommer bergis att återkomma. Det är ju så tätt inpå än. 
 
Jag har aldrig haft någon kropp jag varit direkt nöjd med, och ni som följer/känner mig vet att det där med kroppen alltid har varit komplext. En issue på ett eller annat sätt, och den där issuen är ju vikten. Jag har nog i mångt och mycket accepterat min kropp, och det tycker jag kan räcka, den är där liksom. Men nöjd? Nja, och jag vet inte om jag tycker att en måste vara det heller. En kan la ba va. I vilket fall spelar roll dessa issues roll i hur jag sett på min kropp under graviditeten och också hur jag känner nu. 
 
Jag vet att många har en idé om att kroppen förstörs av en graviditet och jag generaliserar här och tror att det framförallt handlar om estetik. Jag fick ju själv rikspanik när bristningarna på magen dök upp i vecka 39 och de där extra två veckorna gjorde ju inte saken bättre. Nu efter Bosses födsel och de börjat blåna är jag helt ärligt inte överförtjust, men jag har inte rikspanik. Och jag tror väl inte att det blir så farligt. Vad jag vill säga är att jag förstår att estetik är viktigt, annars hade jag själv inte varit så osams med min kropp som jag varit tidigare. 
 
Kroppen kan mycket väl förstöras av en graviditet, men efter min resa med foglossningen så tänker jag mer på det rent fysiska och funktionella. En graviditet och en förlossning är definitivt en påfrestning på kroppen, och en läkare på BB sa när jag frågade om träning efter snittet att det tar 1-2 år att få tillbaka full styrka och funktion. 
 
Många pratar ju om att "få tillbaka sin gamla kropp" efter en graviditet, och förutom att jag inte tror att det riktigt går, så hade jag ju ingen kropp jag behöver få tillbaka och det känns rätt skönt. Jag kommer nog att sakna en viss fasthet om det ska fortsätta vara såhär sladdrigt överallt, särskilt om bröna när amningen är över också faller in i de lössläppta mönstren min mage, lår, rumpa och höfter ägnar sig åt. Å andra sidan har jag gått ner 18 kilo på tre veckor, vilket är lika mycket jag gick upp på 9 månader, så jag tänker att det kanske finns en chans att huden och det bara är lite efter. Eller så är det det faktum att jag ändå väger nästan 100 pannor och har noll muskler. 
 
Jag vet inte riktigt vad jag tänker framöver, förutom att jag vill bli stark och kunna promenera mer än 30 minuter åt gången (sen får jag ont i snittet och höfterna så jag antar att det är både operationen och resterna av foglossningen) och träna ett vanligt pass liksom. Jag vill inte väga nästan 100 pannor, för då kommer jag fortsätta att ha värk i rygg och knän och jag är så färdig med värk och smärta. 
 
Förra veckan bad jag Anders att ta lite mer bilder på mig och barnet ihop. Efter det hittade jag alltså den här i kameran? Ja ja. Men ni ser kanske exempel på "sladdret"? Samt att jag fortfarande använder gravidtrosor eftersom mina vanliga ligger med kanten rakt på snittet och det är inte skönt.
 
Och nu till sist kommer vi till det viktigaste, och det är den där halvstorleken i skor jag tycks ha gått upp... Jag är inte svullen om fötterna längre, så finns det någon chans att det är tillfälligt? Om inte kan det vara så att jag går in i en livskris (och ekonomisk boost efter försäljningen av alla par), men jag tänker också att det kan vara en chans att få börja om, bygga nytt! Slippa behöva bemöta kommentaren "men du har ju så många skor" när jag står med blöta mungipor och kortet i högsta hugg på närmsta skobutik.
 
Jag ska börja den här veckan med att köpa nya sneaks. Faktiskt!