Before it breaks

Här sitter jag och rättar uppsatser i språkhistoria och lyssnar på Adele och dricker pepsi max (mycket is!) och stressar över resten av högarna som ligger utspridda på sängen och pratar med buffande bebisen i magen och snorar och känner mig lätt febrig. 
 
Och jag vill komma ihåg det här. Att det var såhär det var. Veckorna innan. Små, små hälar uppkörda i revbenen. En kort promenad som tar en evighet. Konstant svettig även i den kalla våren. 
 
Att jag skulle ha tvättstugan men inte orkade för att sammandragningarna blivit så onda och täta, så jag kör ett par maskiner i lägenheten nu ikväll istället. Mitt i den tänkta tvättiden vaknade jag uppkrupen i ljusa sängen i ljusa sovrummet och mötte ett par bruna ögon i allt det ljusa, och en hand på magen. "Det är så märkligt för nu känner man verkligen," sa han, den där som jag är så jävla kär i. "Man känner de olika delarna." Ja, älskling, det är märkligt. Än märkligare att det är någon i min mage som är vaken när jag sover så hårt att kudden blir blöt av allt dregel. 
 
Snart ytterligare en detalj till sovrummet. <3

Kommentera här: