Baka, rätta, baka, rätta, rätta..

Pendlande i sinnes- och känslostämning denna vecka. Jag satsade ju på att komma tillbaka till jobbet i fredags, men fick ge mig igen redan i tisdags. Förkylningen från helvetet. Som dessutom var en klart bidragande orsak till århundradets rövigaste dag. Jag fick sitta på vårdcentralen och vänta i en timme; precis alla som satt i väntrummet + mänskor som kom 15-20 minuter efter mig, fick hjälp innan jag fick (av någon himla AT-läkare som gav mig nässpray och örondroppar - dock verkar de göra skillnad..?). Vänta på apoteket, blodtrycksfall och hungerattack, hetsa en Burger King-lunch för jag skulle till läkaren på MVC, missade en himla buss och fick gå mycket längre än vad min kropp orkar, kom för sent till läkaren som då inte hade tid att ge mig ett litet snabbt sjukintyg, bölade för att jag stressat för ingenting och för att allt gjorde så ONT. Det var en mycket ynklig person som satt på en bänk vid Spånga IP och lipade en stund. Sen köpte jag glass innan föräldrautbildningen började på samma ställe. 
 
Efter det har jag mest försökt och misslyckats tio gånger om. Försökt att bli klar med den och den högen med uppgifter, försökt att baka gott fika till sista lektionerna med eleverna som inte blev bra, men de är ju så jäkla gulliga att de säger att det är gott ändå. 
 
Lyckat fika från förra årets skolavslutning. 
 
Så är vi nu på idag, dagen när allt skulle vara klart och jag skulle vagga hem från jobbet för sista gången på länge, och fira med min högt efterlängtade Adele-konsert (!!!!!), och inget är klart men det får väl bli det allt eftersom. Jag orkar inte känna mig så värdelös som jag gjort i veckan något mer. 
 
Och seriöst. Jag ska se Adele ikväll. ADELE! Ikväll!
Kan man döpa en pojke till Adele? Det skulle ju kunna vara typ... franskt. Michel, Adele osv. 
 
ADELE!

Before it breaks

Här sitter jag och rättar uppsatser i språkhistoria och lyssnar på Adele och dricker pepsi max (mycket is!) och stressar över resten av högarna som ligger utspridda på sängen och pratar med buffande bebisen i magen och snorar och känner mig lätt febrig. 
 
Och jag vill komma ihåg det här. Att det var såhär det var. Veckorna innan. Små, små hälar uppkörda i revbenen. En kort promenad som tar en evighet. Konstant svettig även i den kalla våren. 
 
Att jag skulle ha tvättstugan men inte orkade för att sammandragningarna blivit så onda och täta, så jag kör ett par maskiner i lägenheten nu ikväll istället. Mitt i den tänkta tvättiden vaknade jag uppkrupen i ljusa sängen i ljusa sovrummet och mötte ett par bruna ögon i allt det ljusa, och en hand på magen. "Det är så märkligt för nu känner man verkligen," sa han, den där som jag är så jävla kär i. "Man känner de olika delarna." Ja, älskling, det är märkligt. Än märkligare att det är någon i min mage som är vaken när jag sover så hårt att kudden blir blöt av allt dregel. 
 
Snart ytterligare en detalj till sovrummet. <3

För övrigt fortfarande förbenat förkyld

Helgen inleddes storartat med en semi-dragar-dejt. Vårt gamla draglagsgäng består normalt sett av fem personer, men i en reducerad skara på tre intogs det tacos, snask och glass i en aldrig sinande ström här hemma på Åvingegränd. 
 
Amanda, mycket välmatchande med vårt kök, hade tagit sig ända från slätten för att hinna hänga lite innan den här bollen spricker. 
 
Efter vår sleepover var över lördag förmiddag tog jag och mannen en vepa till Vällingby centrum eftersom mina kids skulle stå där och sälja hemgjort fika. De är så gulliga att jag får spader. Presenten som levererades till moi från klassföräldrarna i fredags gör väl sitt för min välvilliga inställning, men framförallt deras leende små fejs när de ser en. Tur att jag ska få ett annat kid som kan bekräfta mig, annars hade det varit jobbigt att lämna. Det är bara en arbetsvecka kvar; jag har fortfarande tusen saker att rätta och göra och fixa, men det får gå. En uppsats i taget. 
 
Den blivande mormodern förra helgen i färd med bebis-bestyr.
 
Min innan-bebisen-kommer-lista är också ganska lång, men det är mest småsaker egentligen, och de får vänta. Hör du det, Charlotte, VÄNTA! Liksom bebis till allt är klart. Jag skulle behöva någon vecka på mig hemma tror jag. När blir det lagom då? 6-7 maj nånting va. 
 
Bra, då säger vi det.