Informella samtal

Jag är fast i lingua academica - håll ut! Det försvinner snart. 
 
Här följer ett konstaterande av person med exemplifierande anekdot: 
Jag är en social människa. Jag pratar gärna med fölk. Tjöta. Tugga tugget. Ni vet. Jag är dålig på att själv inititera samtal med mänskor jag inte känner (förutom när jag är i New York, för då betraktas en som kylig och märklig om samtal inte förs konstant), men om någon börjar prata med mig är jag game. Inga problem. Såvida du inte är en man på tunnelbanan som frågar om jag vill gå på dejt, då vill jag inte prata med dig.
 
Igår satt jag i vår bannade tvättstuga sent på kvällen (igen) eftersom torktumlarna knappt torkar (igen), och delade denna härliga aktivitet med en kvinna jag aldrig sett förut. Hon var härlig; frågvis, Tensta local, och alldeles för informativ.
 
Jag kom upp till lägenheten med smärtsamma detaljer från den här kvinnans liv surrande i öronen, och frågade Anders: Varför händer det här alltid mig? Han skrattade och sa att jag är för trevlig och att jag borde börja se ut som honom, för ingen vill prata med honom. Men de tre skäggstrån som dyker upp på min hals räcker inte till att matcha hans Usama-look, så jag får väl bara gilla läget. 
 
Familjen hårfager. Och skäggfager. 

Kommentera här: