Tengo hambre

Grynet tycks vara inne i någon sorts växa-fas (ja, det är väl det en graviditet är iofs, men..), för jag är stört hungrig den här veckan. Jag är så hungrig och jag är så inte sugen på något som finns hemma. Har ändå ätit eftersom när den där känslan kickar in tror jag att jag ska 1. kräkas, 2. svimma, 3. gråta för att jag kommer kräkas och svimma. Jag kommer ju inte det, jag vet det, men det känns så. 
 
Försöker logga mina kalorier för att hålla den där planen dietisten föreslog, men jag insåg kanske direkt, men framförallt efter ett par dagar att hennes matschema inte fungerar. Och det var förra veckan. Med en normal hunger. 
 
Runt omkring när jag var illamående var jag också panikhungrig, typ vecka 7-8, och det höll i sig till.. Tja, vecka 10-11 när vi var på inskrivning på MVC. Min mycket diplomatiska barnmorska (ni vet ju hur rädd jag är för barnmorskor) förklarade hur lite extra energi en faktiskt behöver för att tillgodose fostrets behov, och då undrade jag varför en är så helvetiskt mycket mer hungrig då och svaret var typ: Tja, evolutionen har inte hängt med, vi riskerar inte längre svält men kroppen tror det och vill lagra till bebisen. 
 
Allt det här försöker jag tänka på. Evolutionen. Graviditetsdiabetes. Att kroppen luras. Fast en samtidigt ska lyssna på kroppen. Och att jag fortfarande är skithungrig, och att jag GER UPP att försöka göra rätt. Så då skickar jag sms till Anders och frågar efter det enda jag är sugen på: prinsesstårta. Han säger att jag inte får någon. Sen när jag vaknar efter min tretimmars-nap står det ändå en låda i kylen.
 
Älskar den mannen så förskräckligt. 
 

Kommentera här: