Korven och Klykan

När jag rotade runt bland det som varit, blir tidens gång som allra tydligast när jag hittar bilder på mina brorsdöttrar. 
 
Jag tittar, bläddrar vidare, suckar och tänker: Åh, lilla Korven. Som om Korven någon annan än Vera. Och så är det ju, i Korven fanns det bara frön av det som skulle bli Vera. I Klykan fanns alla dragen som är Wilda, men de var bara små vindpustar som blåste genom den lilla kroppen. 
 
Korven satt två år gammal och bläddrade i böcker och mumlade fram berättelser med hjälp av bilderna hon såg; Vera, snart sex år har lärt sig bokstavsljuden, och bygger världar och scenarion genom lekar och böcker med sällan skådad detaljrikedom. Korven var en bestämd liten unge, men inget kan rubba viljan som bor i Veras kropp. Den viljan kommer att flytta berg en dag. 
 
Klykan var världens gladaste unge och liksom pepp på livet, men kunde brinna av för smågrejer som hon inte ville göra, till exempel om faster tyckte att hon skulle gå och kissa innan vi skulle åka 30 minuter i bilen. Men jag BEHÖVER inte kissa, sa jag! Och det behövde hon ju inte. Wilda gillar vad hon gillar och hon står för det, hon har en integritet jag fortfarande väntar på att jag ska utveckla. Hon är tjejen med skinnjacka och rött läppstift på sin tandlösa mun på sexårsavslutningen, och hon uttrycker uppskattning för de enklaste grejer. Wilda är 8 bast och promenerar själv hem till sin farmor och de ligger på varsin soffa en söndagseftermiddag och glor på teve, och säger: Vad mysigt vi har det. 
 
De är generösa, de är kärleksfulla och så smarta att en baxnar. När de får presenter blir de lika glada för en trådrulle som för ett tv-spel. Och jag älskar dem förtvivlat mycket. 
Sommar 2011. 
 
Sommar 2014. 

Kommentera här: