Rock socks

Jag är alltsom oftast så oändligt trött på alla satans jämförelser med FINLAND när det kommer till skolpolitik; åh FINLAND är så bra, och i FINLAND är det ordning och reda i klassrummen minsann. Etc! Men här är faktiskt en jättebra artikel som lyfter att Finlands skolframgång beror på andra saker än det den där gamle DJ Runkblöjan gaggade om - läs den! 
 
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/skolresan-alla-hanger-med-i-kirkkojarvi-skola_4400185.svd
 
Mina favoritsaker: 
- alla ettagluttare som inte knäckt läskoden efter en termin får särskilt stöd
- många specialpedagoger och speciallärare i skolan
- inga skor inomhus 
 
Jag kan inte tänka mig nåt mysigare än att mina tonåriga kids skulle få glida runt i strumplästen på lektionerna, men med tanke på att de inte ens vill ta av sig jackor eller ibland till och med vantar, blir det kanske svårt att driva den frågan. En sak till att "tjata av". En av mina elever är så less på min principfasthet kring just denna ordningsregel, att han gärna svarar: Ska jag ta av mig byxorna också eller, tröjan? Ska jag klä av mig naken? 

Beroende och butter

Eftersom jag uppenbarligen hade en mycket känslig dag igår, och grinade bort halva dagen, lämnades tentan in cirka 23:49. Jag hade dessutom sänkt totalt två celsius under dagen, varav en klockan 22, så här är en kvinna utan tillräckligt med sömn i kroppen. Jag låg och lyssnade på Kerstin Brunnberg i Värvet och blippade på Pirate kings där jag blir konstant attackerad av halva min mentorsklass. Min vinnarskalle är så frustrerad, men pedagogen inser att det är väl härligt om de får ta ut alla sina eventuella aggressioner mot mig i spelform istället för verbalt. Tråkigt bara om det skulle skapa aggressioner när jag pajar deras grejer tillbaka och snor deras pengar... Om ni inte fattar, spela Pirate kings. Eller inte. Det är beroendeframkallande. 
 
Jag är ungefär lika skeptisk inför denna dag som inför åsynen av Jimmie Åkesson på Skavlan i fredags: 
 
Och nu är jag sen till jobbet också, hej!

Korven och Klykan

När jag rotade runt bland det som varit, blir tidens gång som allra tydligast när jag hittar bilder på mina brorsdöttrar. 
 
Jag tittar, bläddrar vidare, suckar och tänker: Åh, lilla Korven. Som om Korven någon annan än Vera. Och så är det ju, i Korven fanns det bara frön av det som skulle bli Vera. I Klykan fanns alla dragen som är Wilda, men de var bara små vindpustar som blåste genom den lilla kroppen. 
 
Korven satt två år gammal och bläddrade i böcker och mumlade fram berättelser med hjälp av bilderna hon såg; Vera, snart sex år har lärt sig bokstavsljuden, och bygger världar och scenarion genom lekar och böcker med sällan skådad detaljrikedom. Korven var en bestämd liten unge, men inget kan rubba viljan som bor i Veras kropp. Den viljan kommer att flytta berg en dag. 
 
Klykan var världens gladaste unge och liksom pepp på livet, men kunde brinna av för smågrejer som hon inte ville göra, till exempel om faster tyckte att hon skulle gå och kissa innan vi skulle åka 30 minuter i bilen. Men jag BEHÖVER inte kissa, sa jag! Och det behövde hon ju inte. Wilda gillar vad hon gillar och hon står för det, hon har en integritet jag fortfarande väntar på att jag ska utveckla. Hon är tjejen med skinnjacka och rött läppstift på sin tandlösa mun på sexårsavslutningen, och hon uttrycker uppskattning för de enklaste grejer. Wilda är 8 bast och promenerar själv hem till sin farmor och de ligger på varsin soffa en söndagseftermiddag och glor på teve, och säger: Vad mysigt vi har det. 
 
De är generösa, de är kärleksfulla och så smarta att en baxnar. När de får presenter blir de lika glada för en trådrulle som för ett tv-spel. Och jag älskar dem förtvivlat mycket. 
Sommar 2011. 
 
Sommar 2014.